Under denna tid är det många som längtar efter trygghet. Världen, både långt borta och nära oss, upplevs som trygghetens raka motsats. I nyheterna och i tidningarna ser vi ingen trygghet. Men ändå hoppas vi på den.
Herdesöndagen, den andra söndagen efter påsk, utgör en kontrast mot oron i världen. Den förmedlar en bild av en trygg tillvaro. Ja, den ger inte bara en bild, utan den ger en försäkran.
Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Så skrev kung David för 3000 år sedan i den älskade 23:e psalmen. Också då var det oroligt. Kring honom rasade krig. Till och med hans egen familj gjorde uppror mot honom.
Många befinner sig i dag i dödsskuggans dal. Det är ingen plats vi skulle önska vara i. Vi ber att få slippa. Men skulle det vara så, att du är där, eller att du hamnar i denna dal, då får du ändå räkna med att vara trygg där. För Jesus sade (Joh 10:27–28):
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.
I hans händer är vi fullkomligt trygga. Det är värre då att vara utanför dessa händer. De judar som Jesus samtalade med, de som omringade honom med sina fientliga frågor där han gick omkring i Salomos pelarhall i templet, ville inte veta av honom. Deras öde var hemskt. De var på väg att gå förlorade. Men de hade sin chans, och det står att många kom till tro på honom.
Också i dag går Den gode Herden omkring bland oss och lär oss den enda vägen till evigt liv. Den vägen är han själv, Jesus. Det är genom att lyssna till Hans röst och följa Honom som vi äger den sanna tryggheten.
Och skulle jag än vandra
i dödens mörka dal,
jag räds ej – han är nära
som lindrar alla kval!
Visst är den hemsk och dyster,
den mörka Jordans flod,
men Jesus för mig över,
han ger mig hopp och mod.
(Sionsharpan 294)
