Med Trefaldighetssöndagen inleds den långa serien av söndagar i Kyrkans halvår, tiden efter pingst. Temat är Den dolde Guden. Framför allt begrundar vi mysteriet med Treenigheten: att Gud är en Gud i tre personer. Det har gjorts försök att på olika sätt beskriva detta mysterium, men det förblir utom räckhåll för vår förståelse i vår begränsade värld.
Under det gångna halvåret, Herrens halvår, har vi fått lära oss vad Gud har gjort för oss och hur han ännu handlar. Jesus, Guds Son, har kommit till världen för att frälsa oss människor från synd, död och helvete. När han hade fullgjort allt återvände han till Faderns högra sida där han utövar sin allmakt för sin Kyrkas bästa. Men vi har fått en annan Hjälpare, Den Helige Ande, som påminner oss om allt vad Jesus har lärt oss. Allt detta är i Bibeln formulerat i klara ord och fullt begripligt för vårt begränsade intellekt.
Den här sanningen är koncentrerat framställd i söndagens episteltext: Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! (1 Joh 3:1)
Däremot är det ett mysterium hur de tre personerna i gudomen förhåller sig till varandra. Detta obegripliga har Kyrkan sedan uråldriga tider bekänt i den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den Athanasianska trosbekännelsen. Vi har i vår församling som tradition att läsa denna trosbekännelse denna söndag, en gång per år, för att påminna oss det stora och outgrundliga i Guds väsen.
Utöver att vi här bekänner att ”vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom” bekänner vi också den för vårt förnuft obegripliga läran att ”vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa”. Vi kan inte förstå detta. Vi får bara tillbe honom och förundras över denna outgrundliga sanning.
Det som vi förstår ska vi ta vara på och vittna om. I sammanfattning: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud (Rom 3:23), men Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud (2 Kor 5:21).
Det är den sanningen som Anden vill inprägla i oss och så inspirera oss att leva ett liv som förhärligar Honom, fram till den dag när vi ska få se honom sådan han är. Då ska mysteriet klarna. Då ska inget längre vara dolt.
Halleluja! Nu skapelsens råd jag har funnit.
Guds barn jag är!
Försoningens mening jag funnit:
förlorade barn har han vunnit.
Halleluja! Halleluja!
Nu målet för livet jag hunnit.
(L Stenbäck, C O Rosenius)
