Efter pingsten och trefaldighetssöndagen har vi nu kommit in i den tid som vi kunde beskriva som växandets tid för oss kristna. För oss nordbor stämmer den fysiska årstiden, med den härliga, grönskande naturen, perfekt in i kyrkoårets tema. Den Helige Ande är sänd för att påminna oss om allt det som Jesus gjort för att vi skulle bli Guds barn och kunna växa som Guds barn.
För att vi ska växa kan Anden ibland tvinga oss att inse att vi själva måste växa neråt – att bli mindre för att Jesus ska bli stor. Han använder Guds heliga lag för att döma, varna och förmana oss. Denna söndag, som har temat Förgängliga och oförgängliga skatter, visar han oss risken med girighet. Det är en av de farligaste frestelserna som vår gamla natur så lätt sticker upp med. Paulus skriver rentav att kärleken till pengar är en rot till allt ont (1 Tim 6:10).
I evangelietexten (Luk 12:13–21) ger Jesus oss en skarp varning mot girighet. Han berättar liknelsen om ”den rike kornbonden” som han kallar en dåre då han i sin girighet strävar efter mer och mer. I sitt samlande av jordiska skatter saknade han den verkliga rikedomen. Jesus visar vad som är verklig rikedom: att som Guds barn få vara fri från de jordiska bekymren och lita på att Han som föder korparna och låter liljorna växa upp i sin skönhet också ska förse oss med det vi behöver.
Grunden till denna trygghet kommer fram lite senare i Jesu undervisning (Luk 12:32): Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket. Återigen påminns vi här om det som ger oss verklig rikedom: det är allt det som Gud har gjort för oss, och som han fortfarande gör genom Andens verksamhet i Kristi kyrka. Detta, som vi ständigt får stava på, kan lära oss motsatsen till girighet, nämligen förnöjsamhet. Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst (1 Tim 6:6).
Med tacksam röst och tacksam själ
min lovsång sjunger jag.
O Gud, du alltid gjort mig väl
och gör det än i dag.
Så sjunger själen glädjesång,
dig, Herre Gud, till pris,
till dess jag sjunga får en gång
ditt lov i paradis.
(P Gerhardt, J E Eklund, psb 288)
