Det råder en ovanlig stillhet i våra samhällen. Vi har påbud från myndigheterna att vi ska hålla oss stilla. Vi ska undvika att träffas i grupper och vi ska inte resa. Det förefaller som om allt skulle vara upplagt för att fira en riktig Stilla vecka, som palmsöndagen inleder.
Orsaken är dock en annan än att vi skulle stilla oss inför vår Frälsares sista vecka i Jerusalem innan hans lidande börjar. Men kanske kan förhållandena hjälpa oss att inse vad som är det allra viktigaste: Att vi skulle se att våra liv, och framför allt vår framtid i evighetsperspektiv, är beroende av hur vi tar emot budskapet om Kristi lidande, död och uppståndelse. Att vi skulle göra som grekerna som bad Filippus visa dem till Jesus, som nyss hade ridit in till Jerusalem på ett åsneföl och blivit hyllad med hosiannasången.
De första dagarna i den stilla veckan var allt annat än stilla för Jesus själv. Han upptändes av helig vrede när han såg hur kommersialismen hade tagit över i templet. Han förde en hård ordstrid med översteprästerna och folkets äldste, och han utropar ve över dem. Han förutsäger att Jerusalem ska rivas ner och att det ska bli svåra tider, men att han ska komma tillbaka till domen.
Men den sista dagen och kvällen innan han skulle förrådas och överlämnas till sina fiender var han stilla och samlade kraft tillsammans med sina lärjungar. Han gav dem en förebild för det sanna tjänandet, och han gav dem sitt kött och sitt blod att äta och dricka, med uppmaning att göra så fram till dess att han kommer tillbaka.
Så vill också vi stilla oss inför det stora som ska ske, och som vi i Skriftens ord har bevittnat som fullbordat, och för att i den mån vi har möjlighet i dessa undantagstider också fira den heliga måltiden, för att minnas och för att få styrka i de prövningar som drabbar också hans lärjungar.
Hur kan jag glömma honom
som aldrig glömde mig?
Min Frälsare, min Herre,
min Gud evinnerlig.
Jag var tillfångatagen,
han frihet åt mig vann.
Jag låg av ångest slagen,
hos honom tröst jag fann.
(C Gottlob Kern, Z Topelius)
