När aposteln Petrus höll sin första offentliga predikan på pingstdagen i Jerusalem bevisade han med hjälp av Davids psalmer att Messias skulle dö och uppstå ur sin grav. Den metoden hade han lärt sig av Jesus själv. Han, som hade förnekat sin Mästare under den ohyggliga morgonen, hade fått förnyat förtroende att vara en herde för Jesu får. Han kallades att vittna om det som Skrifterna hade förutsagt och som nu hade fullbordats.
När Jesus slog följe med lärjungarna som var på väg till Emmaus höll han ett bibelstudium på vägen: Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna (Luk 24:27). När han kom till sina lärjungar samma kväll förklarade han på samma sätt: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna.”Och sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna (Luk 24:44–45).
På samma sätt undervisar aposteln Paulus om Skriftens vittnesbörd under sin första missionsresa: Och nu förkunnar vi det glada budskapet för er: löftet som fäderna fick har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå (Apg 13:32–33). I sitt första brev till korintierna sammanfattar han grundsanningarna: Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna (1 Kor 15:3–4).
Här finns programmet också för oss: att vittna om den uppståndne med stöd av Skrifterna. Vi som fått uppdraget att i dag vara uppståndelsens vittnen behöver inte berätta om våra egna upplevelser och känslor. Vi har Skriftens vittnesbörd. Det är ett fast ord och fullt tillräckligt för att överbevisa otroende och tröga hjärtan. För där är den Helige Ande verksam. Och det är bara han som kan överbevisa.
Gamla, unga må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och frambära Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
Anden lova för hans gåva:
frid och fröjd och salighet.
(V Fortunatus, S A Forsius, psb 90)
