Den andra söndagen efter påsk ägnas i våra gudstjänster åt herdetemat. Det finns ett tvåfaldigt budskap i detta tema. Dels finns den pastorala idyllen med fårhjorden som leds och beskyddas av sin trofasta herde: Herren är min herde, mig ska inget fattas (Ps 23). Men där finns också förmaningarna att hålla sig nära herden och inte lyssna till lockande röster som leder till undergång. Det beror på att det finns tjuvar och rövare som vill slakta de dyrt återlösta fåren.
Jesus säger (Joh 10:4–5): ”När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst.” Den här förmågan, att urskilja den rätte Herdens röst bland de många röster som når oss, kallade de gamla dialektalt för ”fåraöra”. Det är en livsviktig tillgång att ha ett sådant öra. Den förmågan lär vi oss genom att flitigt umgås med Herden.
I forna tiders skola fanns en viktig metod för att öva fåraörat: att lära bibelverser och psalmverser utantill. Sådana metoder är förlegade i dag, eftersom auktoriteter och givna sanningar föraktas. I stället ska eleverna själva söka kunskap och konstruera sin egen sanning. Men då har man inte den källa som den Helige Ande kan påminna om och hänvisa till i farans stund, när tillvaron vacklar och man behöver den fasta grunden. Då är faran stor att de många rösterna blir övermäktiga.
Så mycket viktigare blir det därför att Herdens röst ljuder klar både i hemmet och i församlingens gudstjänster och söndagsskola. Det behövs flitig övning i att lära känna Jesus, men också varningar för de tjuvar och rövare som vill ta ifrån oss tilltron till Guds ords ofelbara sanning.
Många röster skall du höra
som ej utgått från din Gud.
Mången ton skall nå ditt öra
av förakt för Herrens bud.
Men den goda herderösten
som du hört i livets vår,
må den intill levnadshösten
följa dig, vart än du går.
(L Sandell)
