Kristi himmelsfärds dag har ingen status i vårt samhälle, annat än att dagen är röd. De flesta passar på att ägna sig åt sin trädgård eller åt friluftsliv utan att ägna en tanke åt högtidsdagen. Men för Kristi kyrka är dagen en stor festdag. Den innebär en höjdpunkt för Kristi upphöjelse och betonas därför starkt i vår trosbekännelse. Dagen firas för att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, nu har återtagit sin plats på Faderns högra sida där han utövar sin allmakt för sin kyrkas bästa.
Att vara någons högra hand är ett välkänt uttryck för att vara en oumbärlig hjälp. I antiken utövade kungens högra hand i praktiken den makt som tillföll kungen. Vi kan tänka på Josef, som upphöjdes till faraos högra hand: ”Du ska styra över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du” (1 Mos 41:40).
Psaltaren talar på många ställen om hur Gud frälser genom sin högra hand och hur hans högra hand uppehåller och bevarar. Jesus Kristus är vår Frälsare och han utövar Guds allmakt.
När Jesus lämnade sina lärjungar kunde man kanske vänta sig att de skulle ha varit sorgsna över att mista sin ledare. Men i stället fylldes de av stor glädje. De hade fått löftet att Jesus alltid skulle vara hos dem. Och efter bara 10 dagar sände han dem sin Ande som skulle vara deras nya talesman och påminna dem om allt vad Jesus hade sagt.
Den sjätte söndagen efter påsk leder vår blick framåt mot Den Helige Andes ankomst, som sker på pingsten. Den påminner om de tio dagarna när Jesu lärjungar ständigt samlades i templet och prisade Gud, i väntan på Anden (Luk 24:53).
O Jesu Krist, vår Frälserman,
som upp till himlen farit,
och nu på Faderns högra hand
din härlighet intagit:
du är oss likväl alltid när,
ja, just i denna stund själv här,
då vi ditt namn åkalla.
(F G Hedberg)
