När vi nu påbörjar övningarna i det kristna livets tillväxt i Andens skola ställs vi inför relationerna mellan de förgängliga skatterna och de oförgängliga. Zacharias Topelius frågar i en psalm: ”Var är den skatt som bliver i alla skiften lik, som alltid tröst mig giver och gör mig evigt rik?” Han svarar själv på frågan: ”Om jag Guds rike finner, behöver jag ej mer.”
Genom naturens skönhet påminns vi om att vår Skapare öser över oss jordiska gåvor, som Martin Luther så fint beskriver i sin förklaring till första trosartikeln: ”Allt detta gör Gud endast därför att han är min gode och barmhärtige Fader i himlen och inte för att jag på något sätt förtjänar det. För allt detta bör jag tacka och lova, lyda och tjäna honom.”
Men detta yttre goda ska en dag blekna bort. Jesus ställde sina lärjungar frågan (Matt 16:26): ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Efter det hänvisar han till det stora allvaret: att han en dag ska komma för att döma världen. Ska det som du och jag då visar upp hålla? Ska vi bli funna för lätta, så som kung Belshassar fick höra när domen över honom ljöd (Dan 5:27): Du är vägd på en våg och funnen för lätt.
Förgängliga skatter, som rikedom och makt, kan synas vara verkliga skatter som är till glädje för dem som äger dem. Men inför Guds dom ger de ingen ära. Den som har förtröstat på dem drabbas av evig skam. Däremot ger de oförgängliga skatterna, som vi har del av genom dopet och tron, en bestående välsignelse. De skatterna har vi inte förtjänat själva. Dem får vi av nåd, tack vare Jesu Kristi förtjänst.
Flera av texterna denna söndag påminner om rikedomens bedräglighet. Visst ska vi med glädje tacka Gud för alla hans yttre gåvor, som han ger oss av sin barmhärtighet, men de ger ingen varaktig välsignelse. Snarare utgör de en stor frestelse för oss att vända oss bort från och mista den stora skatten: att få vara Guds barn, av nåd för Kristi skull.
Lys, Gud, mig genom natten
och livets mödor här,
att jag må finna skatten
som gömd i ordet är,
den skatten utan like
som är Guds himmelrike
igenom Jesus Krist.
(Z Topelius, psb 419)
