Kommentera

Auktoritet och lydnad

I de gamla landskapslagarna hette det: ”Land skall med lag byggas.” När myndigheterna hade stiftat lagar var det självklart att lagen skulle åtlydas, om man var en hederlig medborgare. I katekesen lärde sig våra fäder att man skulle vörda och lyda föräldrar och andra auktoriteter.

Så är det inte längre. I dag händer det att också ministrar visar förståelse för civil olydnad, när man upplever att ens övertygelse går emot landets lagar. Det ger lätt näring åt anarkistiska tendenser. På sociala medier ser man exempel på ett ökande förakt för myndigheternas påbud.

Under sina sista dagar före sitt lidande talade Jesus till folket om de dåvarande myndigheterna (läs Matt 23:1–12!): ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla.” Han tog inte bort plikten till vördnad och lydnad som ämbetet medförde. Men så fortsatte han med att uppmana att inte göra efter deras gärningar, ”för de talar men handlar inte”. Det motiverade han med att myndigheternas motiv var själviskt och att de inte tjänade i verklig mening. Sedan gav han dem föreskrifter om hur ett rätt tjänande ska gå till. Och det demonstrerade han själv inför sina lärjungar den sista kvällen, när han tvättade deras fötter – han gjorde ett verkligt slavjobb för dem.

Paulus och Petrus förmanade de kristna att underordna sig överheten. Detta trots att kejsaren då var Nero – en grym och orättvis ledare. Trots det skulle han vördas och man skulle be för honom. Likväl fanns en gräns. Den gick dock inte vid att kejsaren var okunnig eller rentav illvillig. Gränsen klargjordes av apostlarna när Stora rådet hade förbjudit dem att tala om den uppståndne (Apg 5:29): Man måste lyda Gud mer än människor. När Gud har föreskrivit något har människor inte rätt att säga något annat, inte ens fast man är betrodd med ledaransvar. Guds ord och befallning är det som gäller – det är inte vårt eget tyckande som avgör lydnadens gräns.

Högt må andra sträva, enkelt vill jag leva
efter Guds behag.
Han vet allt mitt bästa, jag vill helt mig fästa
vid hans bud och lag.
Jag är nöjd när jag är böjd
till min Jesus. Vid hans sida
får jag nåden bida.

(J Franck, J Schmedeman)