En gammal välkänd sång lyder: ”Man ska leva för varandra.” Texten har stöd i det kristna evangeliet, som visar Jesu exempel att sätta sin nästa före sig själv. En modern visa gör en parodi på den: ”Varför ska man leva för varandra?” Den tar snarare sin utgångspunkt i vår tids individualism: man är sig själv närmast – så varför bry sig om andra?
Ofta tänker vi att Mose lag är hård och dömande. Visst finns det sådant i den lag som Mose föreskrev för det gammaltestamentliga gudsfolket som var ägnat att hålla folket i strama tyglar, och som gällde för en tid. Men där finns också barmhärtighet, som framstår i stark kontrast mot praxis bland övriga dåtida folk. Ett exempel finns i den gammaltestamentliga texten från Femte Mosebok 15:
”Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av de städer i det land som Herren din Gud ger dig, ska du inte förhärda ditt hjärta eller stänga din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist” (5 Mos 15:7–8). Och längre fram (v 10): ”Du ska villigt ge åt honom och ditt hjärta ska inte vara motvilligt när du ger, eftersom HERREN din Gud ska välsigna dig för en sådan gåvas skull i alla dina verk och i allt du företar dig.”
Det handlar inte om givande av tvång, utan av ett villigt hjärta. Exempel på ett sådant sinnelag berättar också Paulus om när han talar om makedoniernas överflödande gåvor för de fattiga i Jerusalem (2 Kor 8).
Motiveringen till ett sådant sinnelag finner vi hos Jesus: ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9). Han dog för alla. Därför lever vi inte för oss själva, utan för honom (2 Kor 5:15). Och han finns hos oss i våra medmänniskor. Därför ska vi leva för varandra.
Låt mig ej heller leva mig själv blott till behag,
nej, leva till din ära och tjäna dig var dag!
Och fast du ej behöver en ringa tjänst av mig,
ge mig den nåden, Herre, att dock få tjäna dig!
(L Sandell)
