Söndagarna mot slutet av kyrkoåret innehåller många allvarliga och rannsakande texter. Hur hanterar vi det uppdrag Gud kallar oss till? Hur tillbringar vi vår tid medan vi väntar vår Herres återkomst? Eller har vi glömt att Jesus ska komma tillbaka och ställa oss till svars för förvaltningen av hans tjänst?
Den tjugonde söndagen efter Trefaldighet (den tjugoförsta efter pingst) bestraffar försumlighet och manar till trogen tjänst. Evangelietexten i den gamla handboken (Luk 12:42–48) slutar med allvarsord av Jesus: Den tjänare som vet sin herres vilja men inget förbereder och inte handlar efter hans vilja, han ska få många rapp. Men den som inte vet och som gör något som förtjänar rapp, han ska få färre. Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer.
Gud har gett ett särskilt ansvar åt de tjänare som församlingen har kallat till ledaruppgifter. Men kallelsen till trohet gäller inte bara dessa, utan varje kristen som är kallad att utföra sin andel av tjänsten i Guds vingård. Till de kristnas viktigaste uppgifter hör att be för dem som kallats att predika och undervisa Guds ord, eftersom de är särskilt ansatta av fienden. Men till varje kristens uppdrag hör också att låta Kristi kärlek lysa i vår omgivning, med början i hemmet, bland vänner och grannar och på arbetsplatsen, och låta honom och hans verk vara i fokus.
Vi har fått välsignelsen av att ha blivit betrodda med Guds ord och har därmed ansvar att förvalta det. Skulle vi endast se våra plikter vore vi snart krossade till marken, eftersom vi är svaga. Men vi har också härliga löften som ger oss kraft i svagheten. Jesus har själv burit den tyngsta bördan för oss. När Mose överlämnade ansvaret att leda Israel till sin efterträdare Josua delgav han honom Guds löfte (5 Mos 31:8):
HERREN går själv framför dig och han ska vara med dig. Han ska inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad.
Våga dig, drista dig tro att Jesus är allt för dig!
O, vad fröjd och vad kraft det ger,
när i Kristus ditt allt du ser!
Salig och helig du är.
(H Agerbek, C O Rosenius)
