Den tredje söndagen i advent ägnas åt Johannes Döparen, Herrens vägröjare. Han var en kraftfull profet som vågade säga sanningen rakt upp i ansiktet, även inför kungen, fast det skulle kosta honom livet.
Kan en Guds profet råka i tvivel? Det förefaller som om Döparen gjorde det, när han var i fängelse och sände sina lärjungar för att fråga om Jesus var den som skulle komma, dvs Messias. Ändå hade han klart visat på honom som Guds Lamm, han som skulle fullborda Gamla testamentets förebilder.
I sin gästpredikan på första söndagen i advent gav Holger Weiss en själavårdande uttolkning av denna händelse (Matt 11:2–10, se länk). Han visade hur Fienden är särskilt intresserad att ta bort frimodigheten från predikanterna och göra livet svårt för dem. Johannes Döparen var ett viktigt redskap i Guds rike och föremål för djävulens särskilda attacker. Men Jesus kunde bevisa för honom att hans vittnesbörd inte varit fåfängt.
Också profeten Jeremia våndades inför sitt uppdrag. Han bekänner att det var svårt att ständigt ropa över våld och förtryck, och därmed dra spott och spe över sig (Jer 20:9): Jag tänkte: Jag vill glömma honom och inte mer tala i hans namn. Då blev det som en brinnande eld i mitt hjärta, instängd i mitt inre. Jag ansträngde mig att hålla den inne men lyckades inte.
Men Gud sköter om sina kallade tjänare, också fast det slutar med martyrdöden som i Johannes Döparens fall. Johannes måste ha förundrat sig över att Jesus uppväckte döda och botade alla som kom till honom, men själv blev han inte hjälpt. Guds vägar förstår vi inte. Men att han har en plan för oss alla vet vi. Och den får vi nöja oss med, även om det ger möda och vånda mången gång. ”Och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena.”
Hur underligt, Herre, är allt vad du gör,
vem kan dina vägar förstå?
Men ett är dock säkert: den väg du mig för,
för mig är den bästa ändå.
(E Gustafson)
