Har du varit ute på havet i storm någon gång? Kanske du har upplevt hur det är att vara sjösjuk – och rentav varit i sådan nöd att du tänkt att din sista stund har kommit. Eller kanske du har upplevt en svår nöd av annat slag. Då kan berättelsen om hur Jesus stillar stormen vara till stor tröst.
Jesus och hans lärjungar råkade in i svår sjönöd. Men han låg och sov. Hur kunde han det? Så frågar vi oss också när vi råkat in i stor nöd. Var finns du, Gud? Har Jesus alls någon tanke på oss?
Jesus var med i båten. När han är med är det ingen fara. Inte ens fast vågorna slår över båten, och det ser ut som om vi hotas till livet. Lärjungarna visste var hjälpen fanns. De bad Jesus rädda dem. Och han gjorde det. Han talade till stormen, och på en gång blev det lugnt.
Att Jesus gjorde sådana under förnekas av många. Vå råder ju inte över naturens krafter. Man kan inte stilla en storm bara med några ord. Nej, en människa kan inte. Men Gud kan. Jesu lärjungar hade ännu inte helt förstått vem han var. De kunde bara förundra sig: Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom.
Under Epifania, trettondagstiden, får vi en rad bevis på att Jesus har all makt. Han förvandlar vatten till vin, han botar sjuka och driver ut onda andar. Det mest underbara är ändå inte att han gör under. Det största är det Ord som han predikar. Ordet som talar om vem han är det viktigaste – den bekännelse som Petrus fick uppenbarad för sig när han sade: Du är Messias, den levande Gudens Son (Matt 16:16).
Det största är inte att Jesus kan hjälpa oss ur jordiska faror och nöd – glöm inte bort att han kan det! – utan att han är vår Frälsare från synd, död och djävul. Och fast det kan verka som om han sover ibland, så är han ändå med oss i sitt Ord varje dag och stund.
Jag vilar trygg på klippan, hur vågorna än slår.
Om havet än syns brusa, dess böljor mig ej når.
Den klippan Kristus håller, helt säkert den mig bär.
På den jag trygg får vara, så tyngd av synd jag är.
(J Blomqvist)
