Sommaren är bröllopens tid. Då bjuds ofta på festmåltider. Många gläds över en inbjudan till bröllop, för vem vill inte klä sig fint och äta gott? Därför är det högst överraskande, när Jesus berättar om en festmåltid där alla som inbjuds ursäktar sig att de inte kan komma (Luk 14:16–24). Och ännu märkligare är det att inbjudan sedan går ut till sådana som inte alls anses värdiga att gå in till festen: fattiga, handikappade, blinda och lama – alla, ”kreti och pleti”. Med andra ord: du och jag är också kallade!
Andra söndagen efter Trefaldighet står i år i skuggan av midsommaren. Dagen har också ett parallellt tema: Skapelsens söndag. Särskilt nu, när väderprognoserna talar om högsommarvärme, står kallelsen till den stora festmåltiden i himlen inte högt i kurs. Snarare är det de sinnliga nöjena som skattas högst. Då har vi skäl att stanna upp inför midsommarens profet: Johannes Döparen, som frimodigt trädde upp och avslöjade synden men därmed också blev martyr. Hans dag sammanfaller i år med midsommaraftonen, den dag när synden tar makten mer än någon annan dag under året.
Under försommaren gläds vi åt blomstren som doftar så gott och förskönar vår nordiska sommar. Midsommaren kan i år bli en mera tydlig vändpunkt än vanligt: när hettan får gräset att vissna och blomman att falla av – som en av texterna på Johannes Döparens dag konstaterar. När naturens förgänglighet visar hur kortvarig och ytlig den jordiska festens glädje är behöver vi påminnas om den glädje som aldrig förgår och den skönhet som aldrig vissnar. Det är till den glädjen som Jesus kallar oss. Säg inte nej till den kallelsen!
Skön är sommarens sol,
då mot nordlandens pol
den sin strålande bana än styr.
Men än skönare visst
är vår Herre och Krist.
För den solen all vinter bortflyr.
Du i honom har hopp
att en gång flytta opp
till det härliga land ovan skyn.
Där är sommarn, min vän,
mycket skönare än
den här nere sig ter för din syn.
(J Bäck)
