Gamla testamentet låter ibland evangeliet stråla fram på ett särskilt tydligt sätt. Så är det hos profeten Mika, då han i en av texterna för tredje söndagen efter Trefaldighet (Mika 7:18–20) säger: Du ska kasta alla deras synder i havets djup. Det finns ett talesätt om detta: i det havet är det förbjudet att fiska.
Mikas profetiska ord gick i uppfyllelse när Jesus en gång för alla bar fram ett syndoffer för alla människor. När han tog på sig världens synder och straffades med döden för dem blev inga synder kvar på dig och mig! Våra synder spikades fast på korset och blev fullständigt försonade. De finns helt enkelt inte längre kvar inför Gud. Om det här talar söndagens texter. Dagen brukar kallas de förlorades söndag. Den talar om Guds förekommande nåd. Synden har förvisats till dess rätta plats: långt borta från Guds åsyn.
Ändå har vi en benägenhet att fiska i nådens hav, att på nytt dra fram och älta våra synder. Så vill djävulen ha det. Han försöker få oss att se bort från Jesus och det han gjort för oss, och i stället visa på vad som finns hos oss. Och där finns det verklig synd. För vi dras ännu med vår gamla natur, ”Gamle Adam”, som är långt från syndfri. När djävulen lyckas vända våra blickar från vår Frälsares död och pina i vårt ställe och förmår oss att granska våra egna tillkortakommanden, då fiskar vi i vatten som vi inte har rätt att fiska i.
Därför behöver vi om och om igen höra om Honom, som söker efter det bortsprungna fåret och den förlorade penningen, och som försäkrar den förlorade sonen att barnaskapet står kvar. Därför behöver vi försäkran om att den synd som Jesus bar på korset verkligen är borttagen och inte mera kan fördöma oss. Det goda budskapet om honom ger oss en sköld mot den enda synden som kan fördöma: vår otro.
Därför behöver vi också höra förmaningarna att lägga bort synden, eftersom vi står under nåden och inte är syndens tjänare. Och vi behöver påminnas att söka kraften till detta i Ordet om den korsfäste, så att vi inte fruktlöst söker den hos oss själva.
Den synd som än ej är begråten,
den synd som ännu plågar dig,
den är av Herren Gud förlåten
och kan ej mer fördöma dig.
Skall du till sist förlorad gå,
så måste du Guds nåd försmå.
(A B Svensson)
