Bekymmer och oro präglar mångas tankar i dag. Vi står inför en vinter som hotas av energibrist. I vårt grannland utlyses mobilisering till krig – ett krig som man anklagar västvärlden för men som man själv har startat i ren galenskap.
Bekymmer och oro var inte heller okända ord för Jesus och hans lärjungar – bekymmer för maten, bekymmer för kläderna och oro för romarna. Och säkert för mycket annat också. Jesus angrep oron med att visa på fåglarna och de sköna blomstren på marken. Se hur er himmelske Far föder dem och klär dem i sköna kläder, påminde han. Och så visade han på det enda nödvändiga (Matt 6:33–34):
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Att förtrösta på Herren är en stor gåva, som är svår att ta emot. Vi vill ju så gärna bidra. Vi frågar efter vad vi kan göra. Och visst har vi ett ansvar att vara förvaltare av Guds goda gåvor, men allt bör komma i rätt ordning. Det gäller att börja i rätt ända.
Under väckelsetiderna brukade man fråga varandra om man har sin sak klar med Gud. Den som hade fått öppnade ögon för det stora som Gud har gjort i Kristus – att han skaffat en evig rättfärdighet som är en fri gåva till syndaren – kunde inte dölja sin rikedom. Och då gällde också den första frågan den eviga saligheten, inte de jordiska bekymren. Han sjunger med Nils Frykman:
Säg, varför nu sörja? Jag har ju en vän
som bär på sitt hjärta min nöd.
Den vännen är Jesus, han älskar mig än,
han älskar i liv och i död.
Maria i Betania hade sett det enda nödvändiga: att sitta vid Jesu fötter och lyssna. Hennes syster Marta såg bekymren för det jordiska. Också det var viktigt, men inte det viktigaste. Det kunde undvaras. Men Guds Ord kan vi inte undvara. Det är nödvändigt och det som vi ska fråga efter allra först. Då har vi trygghet och frid, även mitt i ofärd och nöd.
Så reser jag trygg til det härliga land,
fast vågorna skyhöga går.
Om Frälsaren silver i skeppet ibland,
han är ju i skeppet ändå.
Han går vid min sida, han vakar alltjämt,
han tröttnar ej, han, såsom jag.
Och jag skall få riket, det vet jag bestämt,
ty så är min Faders behag.
Bön: Käre himmelske Far! Hjälp mig att se den gåva du gett genom att du låtit din Son komma till jorden och lida och dö för att ge mig en evig salighet hos dig. Hjälp mig att alltid förtrösta på dig, för Jesu skull. Amen.
