När en kristen tillrättavisar en medmänniska för ett liv i uppenbar synd möts hon ofta av ett Jesusord: ”Döm inte, så blir ni inte dömda!” Tanken är alltså: Eftersom du inte kan leva rent och rättfärdigt, har du inte heller någon rätt att säga hur andra ska leva. Det leder lätt till att vi försummar anvisningarna (bl a i Matt 18) om hur vi i kärlek ska upprätta felande bröder.
Den fjärde söndagen efter Trefaldighet ägnas åt just sådana frågor. Hur gör då Jesus? Han var ju själv syndfri, och han hade rätt att döma. Visst kunde han vara hård. Han drev ut försäljare och penningväxlare ur templet i stor vrede. Han kallade fariséerna hycklare, och rentav huggormsyngel. Just dessa gick till attack för att han tog sig an tullindrivare och syndare och åt och drack med dem.
Johannes berättar en händelse (Joh 8) som ställer rättfärdighet och barmhärtighet mot varandra. De skriftlärda och fariseerna såg en chans att få fast Jesus. Skulle han bekänna sig till Mose lag och döma en kvinna att stenas, för att hon ertappats med äktenskapsbrott, eller skulle han se mellan fingrarna och frikänna henne?
När Jesus ombeds ge sin dom över kvinnan böjer han sig ner och skriver med fingret på marken. Och hans svar, ”den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne”, leder till att anklagarna ger sig iväg. Jesus meddelar sedan det frigörande domslutet till kvinnan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda nu inte mer!”
Jesu handlingssätt förklaras genom den nyckel till en rätt delning av lag och evangelium som aposteln Paulus ger i sina brev. Jesus kunde ha dömt henne och kastat första stenen. Han var själv utan synd. Men han skulle själv bära hennes straff. Han skulle dö för världens synder, också för äktenskapsbryterskans. Stenarna som fariseerna ville kasta skulle drabba honom. Därmed skipades rättvisa och den gudomliga rättfärdigheten fullkomnades. Kvinnan kunde frikännas för Jesu skull, precis som vi andra syndare. Tack vare Jesus som ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet” förkunnas ett barmhärtigt domslut.
När Jesus sänder kvinnan till ett nytt liv, befriad från slaveriet under synden, ger han också oss rätt att både döma ett liv som är fångat av syndens träldom och rätt att förlåta den ångerfulle syndaren med hänvisning till Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Därför säger också vi: Gå, och synda nu inte mer!
Ingen dom, o själ, dig fäller,
du är fri och frälst förvisst.
Lammets blod som lösen gäller.
Pris ske Herren Jesus Krist!
Han har köpt dig, han har löst dig,
med sitt blod betalt din brist.
(F Engelke, A Hydén)
Bön: Käre Jesus! Också jag är dömd till döden på grund av min synd. Men du tog på dig dödsstraffet för att också jag skulle gå fri och av nåd få evigt liv. Hjälp mig att leva så att mitt liv är ett vittnesbörd om din kärlek. Amen.
