Jesus var på besök i sin fädernestad Nasaret. Där höll han ett strängt tal i synagogan, som inte togs emot väl (läs Luk 4:23–30). Först hade åhörarna berömt honom, Josefs son, en av deras egna, som vunnit sådan ryktbarhet runt om i de galileiska byarna. Och nu var han här hos dem, och de pöser av stolthet.
Jesus ser deras högmod och bestraffar dem. Ingen profet blir erkänd i sin hemstad, säger han. Och så påminner han dem om hur profeterna sändes för att hjälpa och bota hedningar, fast det fanns hur stora behov som helst i Israel. Det talet passade inte nasareerna, som ville sola sig i ljuset av den berömde profeten. De tände till, och i sin vrede drev de ut honom och ville rentav ta livet av honom.
Men Jesus skulle inte möta döden än, inte i Nasaret. Han gick rakt genom folkhopen och vandrade vidare. Han gick bort från dem. Det var så tragiskt. De hade Frälsaren hos sig och han gick bort. Men han övergav inte människorna. Han lät sitt ljus stråla över hednafolken som inte hade något hopp. Han kom också till oss i yttersta Norden med Ordets ljus och tog emot oss som inte var hans eget folk. Därför sjunger vi: Jesus för världen givit sitt liv.
Den tionde söndagen efter Trefaldighet har enligt finländsk tradition temat Besökelsetider. Jesus har kommit på besök till oss. Även vi har honom mitt ibland oss, inte fysiskt, så att vi kan skaka hand eller omfamna honom, utan hans Ord är hos oss och påminner oss vem han är: den som är sänd för att förkunna glädjens budskap, frihet för de fångna och syn för de blinda.
Tänk om det blir så också hos oss, att vi ilsknar till när han inte gör det som vi väntar oss av honom. Tänk om han också vandrar vidare, utan att stanna hos oss och låta sin välsignelse lysa över oss och ge oss frid! När Jesus några dagar före sin död betraktade Jerusalem grät han över den och klagade (Luk 19:42): Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon.
Nu är han här. Nu besöker han oss. Låt honom inte vandra vidare, utan be med Emausvandrarna: Stanna kvar hos oss! Och det har han lovat göra.
Bliv du hos mig, ty afton kommen är.
Skuggorna faller, Herre, var mig när.
Ingen som tröstar har jag utom dig.
Hjälplösas tillflykt, kom och bliv hos mig.
(H F Lyte, A Ölander)
