Herrens apostel Paulus förmanar oss att pröva oss själva om vi lever i tron (2 Kor 13:5). Den förmaningen ligger till grund för den kommande söndagens texter och tema. När aposteln riktar sin kritiska blick mot sig själv blir han förtvivlad: han ser hur han är fånge under syndens lag (Rom 7:23), hur han än kämpar för att göra det som är gott. Vem ska rädda honom? Det hjälper inte att fixera blicken på sig själv. Det behövs hjälp utifrån.
Profeten Daniel ger oss en modell för hur vi ska handla när vi inser att vår egen kraft är för svag. Han har tillbringat hela sitt vuxna liv i ett främmande land, bortförd för att hans lands ledare varit ogudaktiga. Han vänder sig i bön till Gud och bekänner (Dan 9:5): ”Vi har syndat och gjort orätt, vi har varit orättfärdiga och upproriska.” Han bekänner sitt folks ledares synd som sin egen. Men han vänder sedan blicken bort från sig själv och vädjar till Herrens nåd. Och bönesvaret uteblir inte: Gud påminner om sitt löfte att sända Messias, Frälsaren.
Denne Daniel levde ett mänskligt sett fullkomligt liv. Ingen kunde påtala något fel i hans tjänst som hög tjänsteman vid det främmande hovet. Men inför Gud hänvisar han inte till sin egen förträfflighet, även om han kunde ha gjort det. Han vädjar till Guds barmhärtighet. Han hänvisar till Guds löften till sin stad och till sitt folk som är uppkallade efter hans namn. Med ord som Jesus lärt oss kunde vi säga, att det var en bön i Jesu namn. Han är ett föredöme i sann ödmjukhet.
En sann ödmjukhet visar inte på de egna meriterna, så som fariséen gör i templet enligt Jesu liknelse. Den vänder sig till Jesus, som lämnade himlen för att tjäna oss i djupaste fattigdom och nöd, och som tjänade ända till döden på korset för att vi skulle få leva med honom i himmelsk salighet. När en sund självprövning leder till en återvändsgränd och hotar göra oss förtvivlade, får vi som Paulus rikta blicken utanför oss och se vår räddning: Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!
Så vill jag då ej komma fram
i mina egna kläder.
Allt mitt är endast synd och skam,
då det i ljuset träder.
Ja, värdelöst allt eget är,
det kan mig inte hjälpa här.
Nej, endast nåden gäller.
(N L von Zinzendorf, J Hellman)
Bön: Käre Jesus! Lär mig att se på dig och hur du älskat människorna så att du gav ditt liv för oss. Bevara mig för stolthet som tar äran från dig och lär mig sann ödmjukhet. Amen.
