För många känns tanken på domedagen skrämmande. Visst pekar alla tecken på att denna värld ska få ett slut, både de tecken som vi läser om i Bibeln och sådana som vi ser i naturen. Men hur ska detta sluta? Vad händer med mig, och med mina nära och kära, när allt tar slut?
Inför sådana frågor väljer många att stänga igen. Sådant vill man inte tänka på. Det är som det råd vi ofta får när vi grips av ångest inför de ständigt nedbrytande nyheterna: se inte på allt! Det är bättre att ägna sig åt det som trots allt är positivt runt omkring oss, så att inte depressionen tar överhanden.
Det är inte lätt att ta till sig den profetiska vision som Jesus ger oss i Matt 25 inför den yttersta dagen, när han samlar alla folk inför sig och delar in dem i två hopar. Är det inte tydligt, att jag inte fyller kriterierna för fåren, som han ska ställa på sin högra sida och bjuda in till den himmelska härligheten? För när har jag sett Jesus hungra och gett honom mat, när har jag sett honom sjuk och besökt honom? För det mesta har jag ju undvikit att gripa in där jag sett att hjälp behövs, och i stället tänkt på mig själv.
Men får jag då inte hoppas på att Jesus är barmhärtig och använder sin ”mildhets mått”, som en psalmdiktare skriver om? Vem kan bli frälst om det är lagens stränghet som gäller på den dagen?
När vi i Guds ord får läsa hur Jesus Kristus, Guds Son av evighet, oskyldigt torteras och dödas, då ser vi att det verkligen är skäl att ta lagen på allvar. För honom fanns ingen barmhärtighet. Han hade inte gjort någon synd, men han bar världens synder, även dina och mina, och därför måste han dö. Han måste igenom allt, för oss. Och just därför finns det hopp. Ja, det finns verkligen en stor glädje i att möta Herren, som är vår Domare, på den yttersta dagen. För han har sagt (Joh 5:24):
Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
Det eviga livet är inte ovisst. Dess grund är inte min egen rättfärdighet. Den vilar i det som Jesus gjorde. Och han uppfyllde allt i ditt och mitt ställe, fullkomligt, till hundra procent. När vi står inför Domaren får vi därför hänvisa till honom, som känner de sina. De som inte har något eget att vädja till får del av hans rättfärdiga gärningar och för hans skull gå in för att ta i besittning det rike som har stått berett för dem sedan världens skapelse.
Därför är domsbasunen ett glädjebud: då ska tidens nöd och elände ta slut för gott och orättfärdigheten få sitt definitiva straff. Då ska vi få möta Honom, som dött och uppstått för oss. Tanken på domen ska påminna oss om det skyddande sigillet som tecknades över oss när vi döptes: Kristi kors.
Om någon frågar vad som är
min grund till salighet,
om det ej fordras mera här
som måste vara med
förutom Jesu blod och sår,
som man så ofta höra får,
jag svarar då: Min grund är god,
den heter Jesu blod.
(Dansk, F Engelke)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du själv med ditt liv och ditt blod öppnat vägen för mig och alla andra till ditt rike. Tack för att du har tecknat mig med det tecken som låter mig gå fri från domen. Håll fast vid mig så att jag aldrig glömmer dig och ditt dyrbara ord. Amen.
