Den här tiden på året är skördetid. För oss som bor i städerna och går till butiken för att inhandla vår mat är livsmedel något självklart. För bonden som har som livsuppgift att förse oss med mat är det däremot ingen självklarhet att det finns något att skörda på hösten. Vissa år får han skörda rikligt, medan det andra år händer att skörden är dålig eller uteblir. För oss alla är det skäl att inse att det är Gud som ”ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta” (2 Kor 9:10), och att det därför är från Honom vi också väntar skörden.
När aposteln Paulus skriver de citerade orden har han en annan slags skörd i åtanke. Han skriver om den välsignelse som kommer av kunskapen om vår Herre Jesu Kristi nåd (2 Kor 8:9): ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Denna kunskap är utsäde som Gud vill låta växa till en skörd som ska göra andra delaktiga av samma kunskap. I det här sammanhanget gäller utsädet konkret en hjälp till de nödlidande i Jerusalem. Det som sås i form av offer av det materiella goda väcker tacksamhet till Gud för hans andliga gåvor.
Inom den kristna kyrkan har mission och diakoni haft båda dessa sidor för ögonen. Den centrala uppgiften är att förkunna det livgivande evangeliet om vår Herre Jesu Kristi nåd: hur vi fått del av ett saligt byte, då Han blev fattig för vår skull för att vi skulle bli evigt rika. Men när denna förkunnelse sker mitt i en mänsklig nöd kan vi som kristna inte underlåta vår plikt att som medmänniskor hjälpa dem som lider nöd.
Att bara hjälpa med de mänskliga behoven är kortsiktigt. Det finns många organisationer av olika slag som deltar i den uppgiften, av människokärlek och sympati. Men vad hjälper det en människa, om hon blir mättad kroppsligt, men saknar frid i sin själ? Den allra största gåvan är att räcka fram evangelium om frid genom Jesu offer för oss och hela världen. Den gåvan bär frukt för evigheten. Den rätta ordningen uttrycktes så här av Rosenius: ”Nu är det väl därovan, stor sak, hur det är här.”
Skördetiden ger oss anledning till tacksägelse för Guds rika gåvor, först och främst för att han sände sin Son som vår Frälsare, men också för att han gett oss materiella rikedomar att använda för att hjälpa andra. ”Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva!”
Pris vare Herren som allting så härligt bereder,
som oss har skapat och skådar i nåd till oss neder,
som i all nöd
skänker oss välfärd och bröd
och sitt beskydd kring oss breder.
(J Neander, Z Topelius)
Bön: Käre himmelske Far! Du är stor i nåd och barmhärtighet. Lovad vare du som tagit mig till ditt barn för Jesu skull. Herre, hjälp mig att tacka dig i alla livets förhållanden. Amen.
