När vi sjunger Hosianna på första söndagen i advent, det nya kyrkoårets första dag, är det inte en hyllning eller lovsång i den vanliga meningen. Det är en bön, samtidigt som det är en bekännelse till Honom som kommer ödmjuk, ridande på en åsna. Han, som enligt profeten Sakarjas ord är rättfärdig och segerrik, tillbes som den store kungen, Messias, Davids son.
Det som folksamlingen i Jerusalem hoppades på var att Davids tron ånyo skulle upprättas och folket frälsas från det romerska förtrycket. Utåt sett rådde fred i det romerska riket. Men ett folk som är förtryckt längtar inte i första hand efter fred. Det längtar efter frihet. På annat sätt kan man inte förklara att folk hellre väljer att försvara sitt land i krig än att underkasta sig förtryck i en skenbar fred.
Den rättfärdige och saktmodige kungen som man vädjade till på palmsöndagen i Jerusalem, och som vi också denna första adventssöndag sjunger vårt Hosianna till, vad skulle han komma med för frälsning? Det var inte för att på ett yttre sätt upprätta Davids fallna tron. Han kom för att frälsa sitt folk från deras synder. Det är i samma syfte Han kommer också till vårt folk i dag. Bara några få dagar efter detta hyllningsrop skulle Han utlämnas att korsfästas. Hans egna tog inte emot honom, klagar Johannes (Joh 1:11). Men i detta utförde Han sin frälsningsgärning.
Också i vårt land och bland vårt folk finns det en tyrannisk härskare som vi behöver frälsning från. Det är inte en yttre förtryckare. Vi har en yttre fred, vi har också frihet ytligt sett. Den ska vi givetvis tacka Gud för. Men vårt folks träldom är av ett annat slag: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav, säger Jesus till judarna, som trodde sig vara fria (Joh 8:34). Syndens makt är träldomen under de köttsliga begären, eller uttryckt i några konkreta exempel med Petrus ord: all slags ondska, falskhet, hyckleri, avund och förtal (1 Pet 2:1). Inte ens under adventstiden, som skulle vara en tid av botgöring inför Herrens ankomst, kommer vi undan frestelserna från de världsliga begären: att ha, och ha mera.
Låt oss därför sjunga vårt Hosianna med eftertanke: be att Herren kommer in i våra hjärtan, frälser oss från den onda tidens faror och låter oss se vilken välsignelse vi har fått, då Han har kommit till oss för att genom sitt ställföreträdande offer oförtjänt ge alla som tar emot Honom del i den eviga saligheten.
Hosianna, Herre Jesus,
kom och bo mitt ibland oss här!
Hosianna, hosianna,
du vill ge oss den himmelska glädjen!
(J Martikainen)
Bön: Käre Herre, fräls! Kom för att frälsa mitt onda hjärta och vårt folk från syndens bojor. Fräls alla de folk som lever under krig och förtryck. Övervinn tyranni och ondska med din kärlek. Låt ditt Ord ge mig visshet om att jag får tillhöra dig i evighet, och låt Ordet predikas rent och klart så att människor blir vända från syndens mörker till ditt underbara ljus. Amen.
