En ny, så kallad ekumenisk, formulering av den sjätte bönen i Herrens bön lyder: ”Och utsätt oss inte för prövningar.” Av gammalt har vi lärt oss be: ”Och inled oss icke i frestelse.” Det här föranleder frågan: vad är det för skillnad på prövning och frestelse? Det är, som man brukar säga, en bra fråga. Första söndagen i fastan handlar ju om frestelser.
I Bibeln finns exempel på hur Gud prövar. Abraham sattes på prov när Gud befallde honom att ta med sig sin son Isak, löftessonen som han fick genom ett under, och gå till Moria berg för att offra honom. Även om det ord som Bibeln använder kan översättas frestelse säger vi inte att Gud frestade Abraham. Att lyda Gud är inte synd.
Bibeln använder samma ord för prövning och frestelse, men det används i två olika betydelser. I Lilla katekesen ger Martin Luther förklaringen: ”Gud frestar ingen till synd men vi ber ändå i denna bön att Gud ska skydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vår egen syndiga natur inte bedrar oss och lockar oss bort från den rätta tron till en falsk tro, förtvivlan eller andra svåra synder.”
Jakob säger klart ut: Ingen som blir frestad ska säga: ”Det är Gud som frestar mig.” Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär (Jak 1:13–14). När det är vår fiende som orsakar frestelsen talar vi inte om prövning. Djävulen ville fresta Job till synd och bad Gud om tillåtelse att låta mycket ont drabba honom. Men Gud satte en gräns för det onda. Däremot säger vi att Gud prövar när han låter något ont drabba oss. Han vill vårt eget bästa, även om vi upplever det som något ont. Det hör därför till Guds kärleksfulla handlande med oss att han prövar oss. Vi ber inte att vi ska slippa prövningarna, utan att Gud ska bevara oss för den ondes frestelser.
När Jesus förklarade för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem för att lida mycket och slutligen dödas, blev Petrus ett språkrör för djävulens frestelse. Han började tillrättavisa Jesus: Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig. Det var djävulen som ville förhindra Guds plan. Mänskligt sett hade Petrus en god avsikt. Han ville förhindra det onda att ske. Men det var inte Guds tankar, utan människotankar. Jesus stod inför en svår frestelse – han skulle frestas i allt. Om Jesus hade fallit hade han begått synd: han skulle ha gått emot Guds plan för att frälsa oss människor. Han bad i blodsvett i Getsemane att om omöjligt befrias från lidandet. Men han lät likväl Guds vilja och plan ske. Han frestades, men syndade inte.
Tack vare Jesu ståndaktighet i frestelsen kan vi i hans namn komma inför vår Far och be att han förser oss med kraft att stå emot den ondes frestelser. Och Paulus försäkrar: Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge er en utväg, så att ni kan härda ut(1 Kor 10:13).
Jag vet på vem jag tror
när världen vill förföra
med lust och makt min själ
och till sin slav mig göra.
Jag Jesu varning hör
och vandrar i hans spår
och så med heligt mod
i frestelsen består.
(J O Wallin)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du segrat i frestelserna och lovat ge oss kraft att komma igenom prövningarna i denna svåra tid. Hjälp mig att alltid hålla ögonen fästa vid dig och ditt Ord. Amen.
