Första söndagen i fastan präglas traditionellt av berättelsen om hur Jesus frestas i öknen av djävulen och övervinner honom med Guds ord. Jesus måste möta alla frestelser som människor kan tänkas möta, men djävulen var särskilt angelägen om att försöka förhindra hans verksamhet.
Predikotexten är Luk 10:17–20, där de 70 lärjungarna återvänder från sin lärjungapraktik i stor glädje över att andarna var dem underdåniga. Jesus påpekar att de ska inse att den största glädjen är att deras namn är skriva i himlen. Det innebär en garanti för att djävulen inte innehar den reella makten, utan Gud behåller all makt även om djävulen har kastats ner till jorden i stor vrede. Han har inget att skaffa i himlen. Det visar också att vår frälsning är betydligt bättre garanterad än om den skulle bero på vad vi utför och klarar av. Den är grundlagd före världens skapelse.
Vi kan alltså i denna värld, där djävulen tycks intensifiera sin iver att skada Guds folk, vara glada och trygga i Guds löften att ingenting ska kunna skada oss på riktigt, hur mycket djävulen än skadar och mördar. Den verkliga skadan kan han inte göra: att ta ifrån oss vårt barnaskap hos Gud. Det finns i tryggt förvar för var och en som följer Jesus.
