På Marie bebådelsedag är predikotexten Lukas 1:46-55.

Maria blev först förskräckt när ängeln kom till henne med det glada budskapet att hon skulle föda Guds Son, Jesus. Hon undrade hur det hela skulle gå till eftersom hon inte ännu hade varit med någon man. Tänk vilken nyhet hon får, det är inte konstigt att hon undrar i början. Men hon låter sig snabbt övertygas av ängelns budskap och överger sig i Herrens händer. Se, jag är Herrens tjänarinna, säger hon. Må det ske med mig som du har sagt.

När hon senare besöker Elisabeth möts hon med glädje och prisas salig av henne.

Maria svarar med sin lovsång som är så bekant för oss. Magnificat kallar vi den efter det första ordet i den latinska bibelöversättelsen av detta stycket. Hennes lovsång blev snabbt en del av den dagligen kvällsbönen i den kristna kyrkan och många komponister har senare tonsatt denna lovsång.

Maria prisar Gud för att han har sätt till henne som är en enkel människa. Hon prisar honom för hans storhet mot henne, för hans barmhärtighet mot sitt folk och för hur han verkar bland människor. Hon beskriver hur Gud uppfyller sitt löfte åt sitt folk Israel, hennes lovsång är som en repris på Hannas lovsång i Gamla testamentet. Nu är uppfyllelsen av Guds löfte till sitt folk här, Maria står mitt i händelsernas centrum.

Maria förstår att Gud är i färd med att uppfylla sitt löfte om Frälsaren. Hon lovsjungar honom som om det händer just då. Vi kan stämma i hennes lovsång. Gud har sänt oss Frälsaren i Jesus Kristus. Stor och rik på nåd och barmhärtighet är han mot oss. Vi kan stämma i med Maria:

“Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.”