Predikotexten är Markus 12:41-44.
Jesus befinner sig vid slutet av sitt liv på jorden innan han ska offras som ett slaktoffer för hela världens synder. Han har uppsökt Templet och sätter sig framför offerkistan för att titta på de som lägger sina pengar i den. Det står att han såg hur folk lade pengar i offerkistan. Egentligen såg Jesus med vilka motiver och med vilket hjärta folk lade sina pengar där. Han såg om de lade sina pengar från överflöd eller om de lade allt de hade. Han såg om de lade sina pengar av fri vilja och av ett glatt hjärta eller om de lade sina pengar för att visa upp sig eller av tvång.
Det var en änka där som lade två små kopparmynt i offerkistan. I vår tid skulle det motsvara några cent. Det var inte ens i närheten av en arbetares timlön på den tiden. Jesus berömmer henne och säger att hon lade mer än alla de rika som hade lagt mycket mer i kistan. De rika gav av sitt överflöd, medan den fattiga änkan gav allt vad hon hade att leva på.
Jesus såg deras hjärtan. Han såg att änkan lade sina pengar av ren offervilja till Gud. Hon gjorde det med glädje och gav allt vad hon hade. De rika gav av sitt överflöd, efter att de betalat alla sina andra utgifter. Inte så att Jesus fördömmer att ge mycket pengar till kyrkan. De kommer till nytta även om de inte ges av ett glatt hjärta. Men det är hjärtat som är Jesu primära mål med sin undervisning under all den tid han vandrade på jorden. Jesus vill omvända människans hjärtan. Han vill frälsa människan från deras synder. Han vill omvända oss från död till liv.
Han åstadkom själv detta. Några dagar senare offrade han sig själv med allt vad han hade att ge, hela sin kropp och allt sitt blod offrade han för vår skuld. Han tog på sig världens synder. Av egen fri vilja gjorde han det. Han uppfyllde Guds löften åt sitt folk för oss. Han offrade sig själv för oss.
Poängen i dagens text är att vi offrar i tro, som ett resultat av vår tro på vår Gud. Herren välsignar sedan våra gåvor, om det är gåvor av handling, av tid eller av pengar. Det är ändå gåvor som Gud har skapat i oss. De är endast den naturliga följden av Guds verk i oss då han kallade oss till sina barn och gav oss tron på Frälsaren. Trons frukter behagar alltid Gud, om det är stort eller litet i världens ögon spelar ingen roll.
Gud älskar den givaren som har sin glädje i Frälsaren, inte den som är glad därför att han är det för att uppfylla en lag. Glädjen kommer av att Kristus offrat sig själv och sonat vårt straff. Glädjen är resultatet av denna vår tro, inte ett krav. Ja, vi gläder oss över Gud som sänt Frälsaren till oss. I Honom har vi vår glädje.
