På onsdag den 1 mars, den dagen när den ändrade äktenskapslagen träder i kraft i Finland, inleds kyrkans fastetid med askonsdagen. Även om vi inte klär oss i säck och aska, låt den dagen bli en bot- och böndag.
De föregående tre dagarna, från söndag till tisdag, brukar kallas fastlagen, och de firas i en del länder med karnevaler. Det är därför som fastlagstisdagen på sina håll brukar ägnas åt lättsamma lekar. Även om fastlagssöndagen ännu inte hör till den egentliga fastetiden har den ett tema som anknyter till den: Guds kärleks offerväg. Inledningsorden, ofta också den inledande psalmen, börjar med Jesu ord till sina lärjungar: Se, vi går upp till Jerusalem.
För Jesus var denna tid oerhört tung. Han visste vad som väntade. Han berättade också om det åt sina lärjungar, som inte kunde begripa det. Varför skulle en som var så kärleksfull, som alltid ställde upp för andra, som aldrig ställde sig själv i första hand, behöva gå en så fasansfull död till mötes som att bli korsfäst? Nej, lärjungarna kunde inte förstå det. I nästa söndags evangelietext får vi höra om hur Petrus försöker avråda Jesus att fullgöra sin avsikt. Men hans tankar stämde inte med Guds tankar. Först långt senare förstod de, när den Helige Ande hade kommit över dem och påmint dem om vad Jesus hade sagt.
Trots att det såg ut som om Guds rike skulle gå under, betydde Jesu död och uppståndelse i själva verket att Gud blev förhärligad. När Jesus i ångest vände sig i bön till sin Far och bad honom förhärliga sitt namn, då talade han till honom om hur namnet redan var förhärligat och ännu skulle bli förhärligat. Och Jesus preciserade det med att tala om att djävulen skulle kastas ut. Hans makt skulle brytas. Låt oss nu följa Jesus på hans väg mot Jerusalem och tjäna honom och minnas hans ord: Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv.
