Den tredje söndagen efter Trefaldighet brukar kallas De förlorades söndag. Texterna talar om ett bortsprunget får, ett borttappat mynt, en föraktad tullindrivare som kallas att vara Jesu lärjunge och en son som ser ut att vara förlorad men omvänder sig och återvänder. Vilken kärlek och vilket tålamod visar inte dessa berättelser och liknelser om Guds sinnelag!

Den här årgångens evangelium ägnas åt den förlorade sonen. Men där finns en kontrast till den andre sonen som är djupt rannsakande. Det är knappast många av oss som läser detta som handlat som sonen som slösade bort sitt arv i främmande land bland horor och supkamrater. Och har vi gjort det nås vi av ett härligt budskap: du är välkommen tillbaka! Fler är det sannolikt som från barn varit vana att delta i kristen verksamhet, men som höjer på ögonbrynen åt sådana som inte passar in i vårt sammanhang. Vilken är egentligen vår inställning till de misslyckade och utstötta, samhällets olycksbarn, när vi betraktar dem från vår egen trygga livssituation?

Jesus berättade liknelserna i Lukas 15 när han ansattes av fariseerna. Det är uppenbart att hans udd inte var riktad mot “tullindrivarna och syndarna” utan mot dem som ansåg sig vara rättfärdiga och “bättre folk”. Det är inte de friska (de som anser sig vara friska) som behöver läkare, utan de som vet med sig att de är sjuka. Jesus sade: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Inför Guds stränga lag blir vi alla som de som omtalas som förlorade i Jesu liknelser. Vi behöver budskapet om Guds förekommande nåd: att han inte frågar efter våra förmenta meriter utan vill ta emot och äta tillsammans med syndare. Låt oss därför frimodigt lyssna till hans underbara budskap också denna söndag, och alla dagar!