Söndagarna i Trefaldighetstiden har en logisk följd av teman. Efter att vi under de senaste söndagarna prövat oss själva och våra ord ställs vi inför frågan hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Hur är det med vår kärlek till dem? Varför skulle vi älska dem?
Episteltexten från 1 Joh 4 ställer allt i den rätta ordningen: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Den kärlek som inte utgår från Hans kärlek till oss är en självisk kärlek. En sådan kärlek bryr sig inte om Jesu bud utan sätter sin egen vilja över Jesu ord. Jesus säger (Joh 14:23): Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. En falsk kärlek ser ingen orsak att älska sina fiender, som Jesus befaller i evangelietexten från bergspredikan. Den gör goda gärningar för att bli sedd inför människor.
Frågan om vad kärleken är får sitt svar i Guds ord. Vi kan inte lära oss vad sann kärlek är av oss själva. Det lär Gud oss när vi lär oss känna honom. Vi älskar, därför att han först har älskat oss. Han älskade oss medan vi ännu var hans fiender. Jesus gav sitt liv för oss ogudaktiga. Därför vill han att vi ska älska våra medmänniskor och göra gott för dem. I tjänst för vår nästa tjänar vi Gud och ger honom äran.
Jag är ej mer min egen,
jag hör min Jesus till.
Han har mig köpt med blodet,
och hans jag vara vill.
Han gått för mig i döden
och lagt min synd på sig.
O, skulle jag ej älska
den så har älskat mig?
Låt mig ej heller leva
mig själv blott till behag,
nej, leva till din ära
och tjäna dig var dag!
Och fast du ej behöver
en ringa tjänst av mig,
ge mig den nåden, Herre,
att dock få tjäna dig!
(Lina Sandell)
