Mörkret tätnar kring Jesus och hans färd mot Jerusalem när vi nu står inför den tredje söndagen i fastan. Han blir ansatt av demoner och inte ens hans egna lärjungar begriper Guds planer. Han hade ju blivit allt populärare. Massor av människor drogs till honom och de var överväldigade av hans undervisning. Och han botade alla sjuka som man kom med till honom.

Och också de onda andarna som djävulen ansatte människorna med var tvungna att lyda honom. Han hade makt och myndighet. Hans blotta ord fällde motståndarna.

Och nu skulle han snart hånas, torteras, krönas med törnekrans och hudflängas. Och slutligen dö på korset. Var hans verk förgäves? Hade han förlorat i kampen mot mörkrets makter?

Nej, han segrade när det såg som värst ut. Det var Guds plan att han skulle låta sin älskade Son lida för världens synder, för att du och jag skulle triumfera med honom över alla ondskans makter. Men angreppen mot hans lärjungar är hårda. Många av hans barn i dag måste lida svårt. Det är ändå bara något som vi har att vänta: det ska gå hans lärjungar som det gick Mästaren. Och tillsammans med honom segrar vi mitt i lidandet.

”Vad är det med hans ord?” sade människorna som såg Jesus. Vi har samma ord hos oss i dag. Där finns samma kraft som Jesus ägde. Låt oss ta vara på det ordet!

Jag fruktar ej mera för avgrundens makt,
mitt fäste är Israels Gud.
Han skall mig bevara, ty så har han sagt,
han kan inte glömma sin Gud.

(Nils Frykman, SH 313)

Följ och dela!