Den tredje söndagen efter Trefaldighet har temat Guds förekommande nåd. Temat understryker att det inte är vi som gjort början till vår frälsning. Det är inte heller vi som gjort beslutet, eller tagit det sista och avgörande steget. Det var Gud som gjorde det!

Episteltexten, Ef 2:1–10, framställer den här sanningen på ett klargörande sätt. Den Helige Ande understryker genom aposteln Paulus att vi alla var döda sådana vi var av naturen. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra. Han visar oss vår oförmåga att vända oss till Gud. En som är död börjar inte leva av sig själv, genom att besluta sig för att leva. Gud låter i vår text lagens ljus lysa in i vårt hjärta och avslöjar köttsliga begär och själviska tankar, den andliga dödens frukter.

Men så kommer en tvärvändning. Aposteln beskriver det härliga evangeliet om Guds barmhärtighet och kärlek. Han berättar om vad Gud gjorde medan vi ännu var döda genom våra överträdelser. Han har frälst oss genom att göra oss levande med Kristus. Genom dopet har han klätt oss i den sköna och fläckfria dräkt som Jesus vann åt oss genom sitt heliga liv och sin oskyldiga död (Gal 3:27). Där fick vi del av hans uppståndelse och blev uppväckta med honom och satta i den himmelska världen. Det har skett och det har fullbordats, Gud ske tack, innan vi alls kunde göra början!

När Gud har uppväckt trons fördolda liv blir det synligt genom trons frukter. Inte heller här behöver vi lita på vår egen styrka: han har förberett de gärningar som vi ska vandra i – inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.

Paulus skriver (Ef 4:16): Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken.

Under söndagens gudstjänster får vi lovsjunga denna Guds förekommande nåd. Varmt välkommen!

Så vilar det i Herrens råd
om vi skall frälsta bliva.
Men det står fast att han sin nåd
vill åt oss alla giva.
Vi själva är blott skröplighet.
I Gud är all vår salighet.
Ske honom pris och ära!

(Psb 251; Paul Speratus, Olaus Petri)