I den långa serien av söndagar efter Trefaldighet har vi nu nått fram till den sjuttonde, som har temat En kristen människas frihet. Paulus slår an temat med kraft i episteltexten från Gal 5:
Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen.

Hans Ahlskog behandlar det här ämnet mycket grundligt i sin bok I frihetens gränsland – om att ta ut svängarna på den smala vägen. Rubriken antyder problematiken med balansen mellan frihet (att unna sig att ”ta ut svängarna”) och ett liv som drivs och får sina gränser av Kristi kärlek, en tro som är verksam i kärlek. Det finns en risk att man, sedan man upptäckt evangeliets frihet från människogivna bud, låter sig föras för långt i denna frihet. Motvikten är att låta Guds bud, som är ett uttryck för sann kärlek, balansera oss i våra liv och dra upp de gränser som vi behöver i ett sunt umgänge med varandra.

Jesus tillrättavisar fariseerna och de skriftlärda i evangelietexten (Mark 7:5–13) för att de upprättar egna stadgar och samtidigt upphäver Guds bud. De ser dem som likvärdiga med Guds lag och menar att man uppfyller den rättfärdighet Gud kräver genom att göra allt vad lagen och dessa människobud kräver. Men de misstar sig. Jesus säger i bergspredikan (Matt 7: 20): Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.

Nej, vår rättfärdighet hänger inte på att vi ska uppfylla hela lagen, inte heller på att bli godkända då vi försöker vara människor till lags. Den rättfärdigheten måste sökas på ett annat håll: Min rättfärdighet är Jesus, han blev gjord till synd för mig. Då vi äger den rättfärdigheten är vi fria från lagens anklagelse. Vi äger den frihet som han har kallat oss till.

Men just därför vill vi gärna fråga vad Gud vill med oss, det som han har uttryckt i sin lag. Vi har inte fått frihet att tjäna oss själva, utan för att tjäna vår medmänniska.

Men, Herre Jesus, lär du mig
att leva mera helt för dig
den lilla tid jag har igen
på vägen hem till himmelen!

(Nils Frykman)