Herdesöndagen är den vanliga benämningen på andra söndagen efter påsk. Jesus har uppstått och visat sig för sina lärjungar. Han har vänt deras tvivel i tro på att han verkligen lever. Nu ger han dem sitt ord på att hans omsorg ska följa dem, så som psalmisten David beskriver det i den älskade herdepsalmen (Ps 23):
Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Jag är den gode herden. När Jesus säger de orden (söndagens evangelietext Joh 10:11–16) lägger han in en oerhörd tyngd i budskapet. Först och främst säger han att han är Gud, genom att han använder det heliga gudsnamnet JAG ÄR, Jahve, om sig själv. Senare i samma kapitel säger han i klartext att han och Fadern är ett. Och det säger han i ett sammanhang där han lovar att hans får aldrig någonsin ska gå förlorade, och att ingen ska rycka dem ur hans hand. Vilken garanti!
För det andra visar han hur han som den rätte, gode herden ger sitt liv för fåren. Han är den herde som Hesekiel (kap 34) profeterade om: Gud själv skulle komma för att söka upp sina skingrade och förlorade får och ta sig an dem. Han känner sina får. Så vill han också att hans får troget ska hålla sig till honom och bli kvar i hans hjord, under hans vård och omsorg. Det är där och endast där hans garanti om fullt beskydd gäller.
Jesus har inte tagit ut oss från den farliga världen och placerat oss i någon skyddad verkstad. Nej, han påminner om att hans får lider betryck i världen och hotas av många faror. Utanför hjorden lurar vargen som vill stjäla, slakta och döda. Det finns falska, lejda, herdar som inte bryr sig om hjorden och som överger fåren när de ser vargen komma. Jesu får behöver varje dag lyssna till hans herderöst för att lära sig urskilja de falska herdarnas röst.
Ingen herde kan så leta
efter ett förlorat får.
Kunde du i sanning veta
hur Guds kärlek med dig går,
hur han följer på din stig,
vilsegångna, efter dig
för att frälsa och förlåta,
skulle du av glädje gråta.
(Paul Gerhardt, psb 258)
