Ett år håller på att närma sig sitt slut och ett okänt år förestår. När vi ser oss om i världen och följer nyhetsrapporteringarna kan vi lätt gripas av misströstan. Också när vi följer kyrkoårets texter finns otrygghet och ondska med. I går på annandag jul talade texterna om det lidande och martyrium som kristna har att vänta i världen. I morgon på Menlösa barns dag påminns vi om det fruktansvärda barnamordet i Betlehem som Herodes lät utföra för att försvara sin makt. Men söndagen efter jul kommer med en stark motvikt: Guds barn åtnjuter en fullständig trygghet mitt i allt detta.

En av de gammaltestamentliga texterna på söndagen efter jul beskriver en verklighet som känns kusligt aktuell. Den handlar om hur den egyptiske farao vill göra sig av med Israels folk, som blivit förhatligt för honom, eftersom han inte kände till Josef som en gång långt tidigare räddat folket från hungersnöd. Han gav order till barnmorskorna att de skulle döda alla pojkar som föddes. Tänk så grymt! Men är det alls bättre att dagens barnmorskor och läkare ges i uppdrag att avliva ofödda barn? Det finns delstater i USA där man ger tillstånd att döda barn ända fram tills de föds. Och det sägs att vissa senatorer menar att det enklaste sättet att göra det är att låta dem födas och sedan döda dem. Precis vad farao tyckte!

De israelitiska barnmorskorna var gudfruktiga och trotsade farao. De lät pojkarna leva, även om de löpte risk att bli straffade. Det finns också tappra kristna barnmorskor som vägrat ställa upp på barnamord men som för den skull mist sitt jobb. Vår tid är inte bättre än det hedniska Egyptens tid. Den farligaste platsen för barn är i mödrarnas mage under den första halvan av graviditeten, fast den borde vara den tryggaste.

Gud hade sin plan mitt i Israels lidande i Egypten. Han lät Mose bevaras på ett underbart sätt så att han fick växa upp till en befriare av sitt folk. Han blev en profet utan motstycke på sin tid. Också när det gällde Guds Son som blev människa i en grym värld hade Gud sin plan. Han förde bort den heliga familjen till Egypten, utom räckhåll för den blodtörstige Herodes.

Den korta evangelietexten på söndagen efter jul sammanfattar mycket bra vad Gud har för tankar (Luk 12:32): Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket.

Allt vilar i den Allsmäktiges händer. Han vet allt, och han har planerat allt. Innan världens grund var lagd hade han tänkt ut hur han skulle frälsa världen, som genom Adam och Eva föll i synd och blev lagd under förgängelsen. Han verkställde sin plan med Mose och Israels underbara räddning ur Egypten, som en förebild för vår frälsning. Han förde sin plan till fullbordan då han sände sin Son till vår jord och beskyddade honom från alla faror, tills han slutligen lät sig drabbas av människornas grymhet och så genomförde sin frälsningsgärning. Också det var planerat för vår skull.

Så får vi också vara övertygade om att Han är med oss i all vår nöd och för oss igenom, när vi håller oss tätt intill Frälsaren. Han är med fram till den dagen när han till sist besegrat alla sina fiender. I hans namn får vi nu gå in i det okända nya året och ta emot både ont och gott ur hans hand. För vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut (Rom 8:28).

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.

(L Sandell, psb 390)