I sitt avskedstal (Joh 17) säger Jesus: Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, för de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen.

Det finns särskilt två saker i Jesu undervisning, Guds Ord, som väcker vrede och hat. Det ena är att han avslöjar vår synd och det andra är att han hävdar att han är den enda vägen till himlen.

Vi har de senaste åren sett exempel på hur tal om synd väcker vrede. Det har lett till polisanmälningar, mediedrev och uthängning på sociala medier. Man ska inte tala om synd, allra minst utpeka en konkret synd. Men vi vet, att det måste sägas om vi inte förvanskar och undanhåller Guds ord. Vi måste varna och straffa synden, för synden för oss bort från Gud.

När Jesus diskuterade med judarna, de som vaktade på honom och slutligen utlämnade honom att korsfästas, väcktes deras raseri då han använde Guds heliga namn Jag Är om sig själv. Därmed visade han att han är sann Gud och att han är ett med Fadern, en helt unik person. Apostlarna trädde på samma sätt frimodigt fram i templet efter pingsten med förkunnelsen om den uppståndne: ”I ingen annan finns frälsning.” Det var ett budskap som inte kunde tålas. Också i dag vill man på många håll lögnaktigt öppna dörren för att det finns olika vägar till frälsning. Så vill den moderna, toleranta människan ha det.

Jesus utlovade ingen yttre frid åt sina lärjungar. Hans ord skulle väcka hat. Men han lovade dem något mycket bättre: beskydd av Honom, som regerar allt i himlen och på jorden. Han vakade över sina lärjungar, och han har lovat att vaka över oss. Ingen av dem gick förlorad, utom fördärvets man för att Skriften skulle uppfyllas. Och han ber för oss:

Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda.

I världen har vi ingen trygghet. Låt oss söka tryggheten där den finns, i Guds Ord, och bli styrkta i gemenskapen där Guds Ord predikas rent och klart om den enda vägen till himlen. Då väger världens hat lätt.

Med Gud och hans vänskap, hans Ande och Ord
samt bröders gemenskap och nattvardens bord
de osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden, oss följer ju herden,
den trofaste herden, vi känner hans röst.

(C O Rosenius)