Den kommande söndagen, den femte efter Trefaldighet eller sjätte efter pingst, kallas Apostladagen. Temat är lärjungaskapet. Evangelietexterna handlar om hur Jesus kallar lärjungar, dvs efterföljare eller elever. När han senare utser tolv av dem till apostlar markeras deras uppgift som hans befullmäktigade sändebud, vilket ordet betyder.
Hur uppfattar du skillnaden mellan en apostel och en lärjunge? Kanske så att en apostel framstår som en ledare med auktoritet, medan en lärjunge är en underdånig Jesu efterföljare?
Tyvärr har jordisk auktoritet och makt smugit sig in bland dem som har kallats att föra ut evangeliet och leda Kristi kyrka. I vissa sammanhang understryks det genom bruket av kläder och utrustning. Men de texter som läses på Apostladagen visar på allt annat än egen makt. Auktoriteten är ingenting annat än den som Guds ord ger.
I episteltexten, som utgörs av vissa stycken ur 1 Kor 2 och 3, läser vi bland annat (1 Kor 2:5): Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft. Och längre fram (1 Kor 3:21): Därför ska ingen skryta över människor. Aposteln Paulus, som verkligen fick lära sig vad det är att bli ringaktad och hatad av människor, bekände att han var svag, rädd och mycket orolig när han kom till Korint. Men han hade en sprängkraft med sig: han predikade Jesus Kristus och honom som korsfäst.
Profeten Jeremia, som vi också läser den här söndagen (20:7–9), blev gjord till allmänt åtlöje och måste ständigt klaga, eftersom Herrens ord drog spott och spe över honom. Men han hade fått ett uppdrag och måste genomföra det: Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Även om han hade lust att glömma allt och sluta tala i Herrens namn, eftersom det gav honom ett ständigt lidande, kunde han inte låta bli, eftersom Guds ord blev som en brinnande eld i hans hjärta. Det var inte hans egen kraft som drev honom.
Den apostel som drivs av egen kraft, högmod eller maktbegär, är en falsk apostel. En rätt apostel hämtar sin styrka från Herren och hans ord. Så bör det också vara med var och en som kallas att bli Herrens vittne – det gäller varje kristen – eftersom ingen ska skryta över människor.
Låt mig få gå med något bud från dig,
vart än du i sin vishet själv mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
allt får jag taga blott av dina händer.
(Lina Sandell, SH 445)
