Kommentera

Det största är att tjäna

Jesus står i beråd att styra sina steg mot Jerusalem där lidande och död väntar honom. Då han berättar det för sina lärjungar möts han av en märklig reaktion. Två av hans lärjungar framställer en önskan om att få de bästa platserna när han kommer i sin härlighet. Jesus får anledning att undervisa om det sanna tjänandet (Mark 10:35–45).

Temat för fastlagssöndagen är Guds kärleks offerväg. Enligt traditionen är ”fastlagen” tre dagar före själva fastetiden som inleds på askonsdagen. Fastlagssöndagen anslår tonen för det som ska komma. Med tacksamhet och vördnad börjar vi följa Jesus på hans lidandes väg. Liksom Jakob och Johannes har vi mycket att lära på den vägen. Våra tankar tenderar att kretsa kring oss själva och hur vi ska lyckas i våra liv. Men vi ska nu rikta vår blick mot Jesus och lära av honom.

Jesus måste med mildhet, men allvarligt, tillrättavisa sina egoistiska lärjungar, som ville hålla sig förmer än de andra. I världen gäller makt och styrka, men i den kristna församlingen gäller andra regler. Där är det tjänaren som är störst. Den som vill vara främst bland er ska vara allas slav, löd svaret som Jesus gav.

Också bland kristna förekommer kamp för makt och status, vilket vittnar om samma högmod som Jakob och Johannes avspeglar, denna själviska inställning som är en av människans mest typiska synder. I stället för att tjäna i de enkla uppgifterna vill man ha ämbeten där man syns och står ovanför och framför de andra. Det här är också grundorsaken varför kvinnor tilldelats ämbeten som enligt Skriften inte hör till dem. Jämlikhetsideologin har drivit fram en kamp för bättre positioner, i stället för att vi skulle sträva efter de mest anspråkslösa tjänarrollerna. Kyrkor som vågar hålla fast vid den bibliska skapelseordningen möts i dag av förakt. Men deras Herre blev också föraktad. Han ställde sig allra underst för att bära, för att tjäna.

I vår Herres efterföljd får vi be med psalmdiktaren:

Mig ödmjukhet och kärlek giv
och trohet intill döden,
och låt mig gå med bud om liv
bland smärtorna och nöden.

(N Beskow)