När Jesus hade blivit döpt av Johannes i Jordan, och därmed gått in i sin offentliga gärning, stod han inför sin första stora prövning. Han fördes av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen, heter det i Matt 4. Hebreerbrevet skriver att han blev frestad i allt liksom vi, fast utan synd (Hebr 4:15). När vi nu gått in i fastetiden är frestelse det första ämnet vi möter.
Den tredje årgångens evangelietext på första söndagen i fastan är (i den gamla handboken) berättelsen om hur lärjungarna strålande glada återkommer från sin praktikperiod, eftersom de upplevt hur till och med de onda andarna lydde dem i Jesu namn (Luk 10:17). Då möts de av Jesu påpekande om vad som är det verkligt viktiga: Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.
Att andarna lydde kändes som en stolthet för lärjungarna. Vilken makt de hade! Så kan också yttre framgångar, i vår jordiska karriär eller i församlingsväxt och missionsarbete, bli en stolthet för oss. De kan bli en snara till högmod som leder till fall. När vi frestas sker det inte alltid med svåra lidanden och motgångar. Snarare talar vi då om prövningar. Kanske är den farligaste frestelsen den som lockar till övermod.
När djävulen frestade Jesus, då han var svag efter 40 långa dagar av fasta, skedde det just med frestelser att använda sin gudomliga makt för sitt eget bästa. Jesus måste genomgå allt sådant som vi människor vanligen möts av. Han var frestad i allt. En viktig skillnad fanns: han var utan synd. Djävulen kunde inte få honom på fall.
Därför har vi en orsak till glädje mitt i våra frestelser: Jesus besegrade djävulen, som blev nedkastad från himlen och inte mera kan anklaga oss inför Gud. För våra namn är skrivna i himlen.
Själv frestad i allting just likasom vi,
men utan all synd i sin själ,
han i våra frestelser kan stå oss bi
och alltid oss hjälpa så väl.
(C Ahnfelt)
