Kommentera

En glimt av härlighet

Mitt i den sköna sommartiden, när våra gudstjänstämnen vanligen handlar om det kristna livet, möts vi av ett tema som tvärt bryter av det vardagliga: Kristi förklarings dag. Helgens gamla namn har att göra med ordet klarhet, som är nära besläktat med ljus och glans. Kristus blev förklarad på det höga berget, där han samtalade med Mose och Elia i närvaro av tre av sina förundrade apostlar.

Det som de tre profeterna samtalade om ger oss en vink om vad Kristi härlighet egentligen är. Den handlar inte om yttre framgång och makt utan om dess raka motsats: hur Jesus från Nasaret, som gjorde så mycket gott, hjälpte alla och lärde människorna Guds väg, skulle överlämnas i ogudaktiga människors händer och utsättas för den största skam och grymhet som människor kunnat tänka ut. Han, som var Gud själv, den Messias som profeterna hade förebådat och väntat på, skulle nu bli utskämd och förnedrad på det grövsta sätt.

Jesus talade om detta i sin översteprästerliga bön, Joh 17: ”Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig.” Så skulle Guds härlighet uppenbaras i dess motsats, det som för världen var dåraktigt. Men i hans oskyldiga lidande och död fanns segern över djävul och död. Det kände Mose och Elia till, men som en skugga, tills Jesus förklarade för dem hur detta skulle gå till i verkligheten. Och när han gjorde det strålade hans ansikte mer än Moses ansikte hade gjort efter att ha stått inför Gud på ett annat berg i fyrtio dagar.

Så ska vi genom Ordets vittnesbörd om frälsningen på Golgata också se glimtar av Kristi härlighet som en föraning om den dag när vi får se honom i hans fulla glans.

O Kristus, redan på vår jord
låt dig för oss förklaras.
Lys oss med kraften av ditt ord,
låt oss i dig bevaras,
så att i himmelen en gång
vi skall få prisa dig med sång
bland dem som du har frälsat.

(Hemming från Masku, O Torvalds, psb 120)