Vi har redan passerat mittpunkten av de sju veckorna mellan påsk och pingst. Uppståndelsens glädje sätter sin prägel på hela den här tiden, men under andra halvan av påsktiden börjar väntan på Anden bli mera framträdande. Det gäller redan nu på fjärde söndagen efter påsk, när evangelietexten (Joh 16:5–15) lyfter upp det som enligt Jesus är Hjälparens uppgift:
När han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig. Om rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Om dom: denna världens furste är dömd.
Det kan kännas lite märkligt att Jesus säger att Anden ska överbevisa (enligt en äldre översättning: straffa) i dessa frågor. Han säger inte att det stora med Andens ankomst är kraftfulla trosmanifestationer, även om pingstdagen kännetecknas också av sådant. Det är i stället grundläggande ämnen i den kristna tron som betonas.
Även om världen inte kan stå ut med talet om synd är det i Andens rike en grundläggande fråga, att själva grundsynden blir avslöjad: vår otro. Insikt om synd driver oss att lära känna Kristus och hans rättfärdighet. När han lämnade världen var hans uppgift fullbordad. Anden vittnar för oss att Kristi rättfärdighet är vår. Därmed har denna världens furste blivit dömd. Han kan inte längre anklaga oss inför Gud, för där finns vår försvarare.
Jesu lärjungar har förflyttats från djävulens maktsfär till Andens värld. De är inte längre slavar under synden utan himmelrikets medborgare, även om de ännu lever kvar i världen med alla de hot som djävulen ansätter med. Men de har ett skydd som håller, en säkerhetsgaranti som är långt bättre än denna världs garantier.
Ja, min rättfärdighet där uppe sitter
vid Faderns högra hand på himlens tron,
och fienden, ehuru arg och bitter,
ej den kan skada uti minsta mån.
Halleluja! Jag därför nu må sjunga:
Lov, ära, pris ske dig, o Jesus Krist,
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dig med alla helgon sist.
(G Palmquist, C O Rosenius)
