I väckelserörelsernas sångskatt talar man ofta om ”hemmet där ovan”, och besjunger Jerusalem som staden där ovan, den saliga boningen hos Gud. De kristna har därför ofta stämplats som världsfrånvända, sådana som drömmer sig bort och inte ger värde åt den jordiska kallelsen. Så sade också Karl Marx att religionen är ”folkets opium”, ett smärtstillande medel. Det blev i Lenins mun ”opium åt folket”. Han menade att religionen gav folket en bedövning som gjorde att de inte klagade över tunga arbetsbördor. De skulle bara se fram mot himmelrikets fröjder när Gud kallat hem de sina.
Men Jesus lärde ingen världsfrånvändhet. Han gav många levnadsregler som gäller denna tidsålder, den jordiska kallelsen. Inte minst då han tvättade sina lärjungars fötter gav han ett exempel på en rätt tjänst. ”Den som vill vara störst ska vara de andras slav”, var hans prioritering.
Aposteln Paulus förmanade också till trogen tjänst: ”Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått” (Ef 4:1). ”Var och en ska bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad” (1 Kor 7:20). Det här grundar sig på att det inte är någon skillnad på människor inför Gud – inte mellan slav och fri, man och kvinna eller jude och hedning. Paulus och Petrus talar om överheten som en Guds tjänare, som vi ska vara underdåniga.
Denna tjänst i världens tidsålder leder dock många gånger till svårigheter, rentav till lidande för att vi bär det kristna namnet. Petrus förmanar (1 Pet 4:15f): ”Ingen av er ska behöva lida som mördare, tjuv, förbrytare eller för att han lägger sig i andras angelägenheter. Men om någon får lida som kristen ska han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet.” Om vi möter sådant lidande får vi dock trösten, att tiden efter denna jämmerdal mångfaldigt uppväger de kroppsliga mödor vi upplever: ” Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” (Rom 8:18).
Därför har kristna genom tiderna längtat efter hemmet där ovan. Det himmelska hoppet, som är fast grundat i det verk som vår Frälsare gjort för oss, ger kraften att fortsätta vår jordiska tjänst när vi lider brist både på lön och tack för mödan. Den här söndagen påminner oss om att vi ännu befinner oss i två världar: både som jordiska medborgare där vi tjänar vår jordiska överhet så gott vi förmår, och som himmelska medborgare som bara en kort tid vistas i ett främlingsland i väntan på att nå det saliga hemmet.
Vi firar nu också Alla helgons dag, då vi får minnas alla dem som har fått gå in i den eviga vilan hos Herran. De är helgon tack vare att de blivit tvättade rena i Lammets blod, inte för det som de har gjort själva. De har kommit ur den stora nöden och får nu sjunga: ”Mitt hem är här!”
Mitt hem är där med Herrens helgonskara,
som fri från jordens band sin bruddräkt bär
och evigt ser Guds ansikte det klara.
Mitt hem är där, mitt hem är där.
(A Sjöblom)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du lovat ge mig kraft för mina uppgifter här i min jordiska tjänst, och för att du har berett ett riktigt välsignat hem åt mig och alla som älskar din återkomst. Amen.
