Allhelgonahelgen tar upp en sanning som många försöker undvika att tänka på: att människan är förelagd att dö. Ännu mera försöker man undvika fortsättningen som Hebr 9:27 påminner om: människan måste dö en gång och sedan dömas. Vid många begravningar finns ingen påminnelse om detta faktum, eller om det faktum att inte alla är helgon inför Gud. När man talar om de avsomnade ser man ofta uppåt – det är självklart att de finns i himlen.
Men vilka är de som enligt Uppenbarelsebokens allhelgonatext står inför Guds tron och sjunger lovsånger till Lammet? Det är de som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod (Upp 7:14). Det är de som har känt Jesus och som Han känner när han kommer tillsammans med sina änglar. Det finns en annan sida, som beskrivs i sången: Den ej har Sonen, han har ej livet, hur hårt det ljuder, det blir därvid.
Den omstridde finländske dogmatikprofessorn Osmo Tiililä (1904–1972) sägs ha sagt: ”Kyrkan finns för att människor dör.” Han kritiserade skarpt ljumheten i folkkyrkan och utträdde ur den som en protest 1962. Det är den kristna kyrkans viktigaste uppgift att visa vägen när människor frågar vad som följer efter döden. Att tiga om följden av att inte lära känna Gud och den han har sänt till vår frälsning, Jesus Kristus, är en fruktansvärd förförelse. Man blir inte automatiskt helgon för att man dör.
Orden i rubriken är hämtade från en psalm av den danske biskopen Hans Adolph Brorson (1694–1764). I den ursprungliga psalmtexten framställer han lag och evangelium i sex parallella verser. Han bemöter fruktan för farorna i livet (Jag går i fara var jag går) med änglarnas beskydd. Köttets strider balanseras upp med evangeliet om vandringen med Jesus och slutligen byts döden mot det ljuvliga budskapet om himlen. Så får vi under vandringen mot döden rikta vår blick mot den korsfäste Frälsaren, som kom för att öppna vägen till livet och förvandla mörkret omkring oss till ljus i hans gemenskap.
Dessa dagar är präglade av motsättningar som vittnar om de andliga striderna omkring oss. Mot den hedniska halloweentraditionen står reformationsdagens vittnesbörd om ljusets seger över mänsklig fördunkling av Bibelns klara lära. Allhelgonahögtidens budskap förvanskas av den katolska läran om helgonen som prisas för sina egna gärningar. Tecknen som Jesus har förutsagt och nu allt tydligare sker i världen påminner om vikten att hålla fast vid hans Ord, som aldrig ska svika. Då blir vandringen mot döden en bön: Kom, Herre Jesus!
Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.
(H A Brorson, Stora nätpsalmboken)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du genom ditt heliga liv och genom din död och uppståndelse besegrade vår store fiende, djävulen, och tog ifrån honom triumfen att göra oss till hans slavar och föra oss till helvetet. Tack att jag får vila i dina händer till livets slut. Amen.
