Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.”

Jag råkade en gång höra ett samtal mellan en kollega och en gäst kring detta med syndabekännelsen. De var en måndagsmorgon och den här gästen hade besökt kyrkan dagen innan och har förfasade sig nu över att man i kyrkan är så benägna att trycka ner människor. Att be ”Jag fattig, syndig människa…” gör ju människor nedstämda och nedtryckta. Istället borde man lyfta upp människor.

Den f.d. svenska biskopen Bengt Wadensjö ansåg i en kolumn i Svenska dagbladet som jag läste här om dagen att Svenska kyrkan behöver en mer modern syndabekännelse, som kan inledas med orden ”Jag stressad, splittrad människa”.

Biskopen föreslår att man kunde använda följande formulering:

”Jag stressad, splittrad människa, som inte hinner allt det jag vill, och som känner skuld för att jag inte ger den tid jag borde till mina barn, vänner och föräldrar, jag anropar dig, evighetens och tidlöshetens kärleksfulle och barmhärtige Gud, att du lyfter av min börda och ger mig frid …”.

Det är ett problem i vår tid att vi har så lite tid med varandra. Detta skall vi inte förneka. Men ett ännu större problem är nog att vi inte har någon tid med Gud och att vi så lite bryr oss om vad han har att säga oss i sitt ord. Det är på detta sätt som nutidsmänniskan bedrar sig själv. Frågan om man är en syndare eller inte saknar relevans. Samvetet anklagar stilla, men det är väl bara gamle Luther som ännu sitter på axeln hos oss nordbor? Nutidsmänniskan gör Gud till en lögnare. Gud säger att vi alla är syndare men det vill nutidsmänniskan inte tala om.

För Martin Luther förhöll det sig på annat sätt. Han visste vad syndaånger var. Under sin tid som munk brukade han läsa den gamla, katolska mässan, där man bl.a. säger: ”Min skuld, min skuld, min stora skuld.”

Vår predikotext handlar om att vandra i ljuset. Den unge Luther såg kanske inte Guds ords ljus i all dess klarhet, men det tycks ändå ha varit så att Ordets klara ljus lyste in i hans själ så att han såg den smuts som fanns där. Det är lite som på våren när solen ännu ligger lågt på himlen och man ser hur smutsiga fönstren har blivit under vintern. När vi speglar oss i lagens spegel avslöjar den vår synd, precis som den gjorde med Martin Luthers synder för 500 år sedan. ”Min skuld, min skuld, min stora skuld.”

Hans Ahlskog