Första söndagen i fastan har traditionellt temat Jesu seger över frestelserna. Huvudämnet, evangeliet för första årgången, handlar om hur Jesus frestas av djävulen efter 40 dagars fasta i öknen. I andra årgångens evangelium, som vi läser i år, utgörs frestelsen av Petrus välmenande förmaning att Jesus inte ska låta sig utsättas för det lidande som han beskriver.

Det är viktigt att se hur Jesus övervinner frestelserna. Djävulen besegrar han genom att hålla fram Skriftens ord, som slår sönder djävulens missbruk av Skriften. Det är också Satan som står bakom Petrus ord och som Jesus vänder sig till: ”Gå bort från mig, Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matt 16:23) Egentligen säger Jesus: Vik bakom mig! Satans plats är inte framför Jesus, för att leda och vägleda honom, utan bakom. Han ska vika för Jesus som utför sin Fars vilja.

Sådana frestelser möts vi av ofta. Vi står ibland inför vägval där det blir fråga om att välja mellan en lättare väg och en rätt väg. Där ska inte djävulen gå framför oss och visa oss den lätta vägen. Hans plats är bakom. Jesus ska gå före. Och som han valde den rätta vägen, även om den ledde till förnedring, lidande och död, så är också vi hänvisade till att följa honom på den rätta vägen. Den vägen leder många gånger till sämre villkor i denna värld, för så säger Jesus själv: ”En lärjunge är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre. Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare.” (Matt 10:23-24)

Den frestelse som möter oss särskilt idag är frestelsen att anpassa oss efter den här världens synsätt och förklara lögnen vara sanning. Sanningen, som dömer oss för synd, smakar inte bra. Men så som Jesus avvisade djävulen ska vi också avvisa frestelsen till anpassning efter världen, så att vi går in i efterföljelsen med blicken på Jesus, med öronen öppna för hans ord och beredda att med själ och hjärta lyda honom.