Vår överstepräst Jesus har motstått djävulens frestelser och kämpar vidare med siktet mot Jerusalem, där hans lidande och död väntar. Episteltexten för andra söndagen i fastan är i vår handbok (gamla handboken) liksom förra söndagens hämtad från Hebreerbrevet och talar om hur Jesus måste lära sig lydnad genom sitt lidande.
Världens skapare och kung har inget behov att lyda för sin egen skull. Han har all makt i himlen och på jorden och han är den som befaller. Men för att kunna vara vår Frälsare måste han också gå in under den lydnad som Guds lag förutsätter av oss, eftersom vi inte varit lydiga. Det är ett märkligt språk: han måste lära sig lydnad. Och tack vare det är lagens alla krav uppfyllda och hans lydnad räknas oss till godo.
Men djävulen ger sig inte utan fortsätter att ansätta Jesu lärjungar. Denna värld är fylld av onda andemakter. När demonerna ansatte Jesus drev han ut dem med sitt ord. När de ansätter oss har vi också hans ord att förtrösta på. Det tjänar ingenting till att lita på vår egen kraft. ”Vår egen kraft är här för svag.”
Vi suckar ofta över hur ond världen har blivit och hur det går utför med den kristna tron i vårt land. Jesus och apostlarna säger att det blir så i den yttersta tiden. Men Jesus säger också: Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.
Må världens furste då förgrymmad mot oss stå.
Han skadar dock ej här, ty dömd han redan är.
Ett ord kan honom fälla.
(Martin Luther)
