Vi har nått fram till den trettonde söndagen efter Trefaldighet som har temat Vår nästa. Texterna talar om ansvaret för vår nästa, vår medmänniska. Episteltexten (Rom 13:8–10) uttrycker koncentrerat vårt ansvar som kristna: Kärleken gör inte sin nästa något ont. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.

Om denna kärlek grundar sig på lagens bud kan det kännas som en tung börda att bära. Lagen är en svår slavdrivare. Vi behöver en drivkraft som inte tar sin utgångspunkt i det vi gör och kan. Den drivkraften är Jesus och hans kärlek till oss. Så är det med många av söndagarna under trefaldighetstiden: texterna föreskriver handlingar av oss, men de har sin bakgrund i det som vi lärt oss av Guds handlande genom Jesus Kristus, det som Herrens halvår från advent till pingst fokuserar på.

Evangelietexten (Mark 12:41–44), som talar om den fattiga änkan som offrar det sista hon har, är mångtydig. Är änkans handlande, att ge det sista man äger, ett föredöme för en kristen? Kanske ska nyckeln hämtas i det som Markus berättar strax innan. Där går Jesus skarpt till rätta med fariseerna som ”äter änkorna ur husen” med sina många föreskrifter. De lade lagens tunga bördor på människorna.

Låt oss se hur Jesus gör. Han kommer själv till jorden som tjänare och tar på sig våra bördor som vi själva inte klarar av att bära. Han ger oss en rättfärdighet som övergår fariseernas – hans egen rättfärdighet som han tillräknar oss genom tron – samtidigt som han tar straffet för våra synder. Där finns drivkraften. Det är hans kärlek som ger oss glädje i att tjäna vår medmänniska.

Men, Herre Jesus, hjälp du mig,
att jag må leva helt för dig
och söka glad och kärleksfull
att göra allt blott för din skull!

(Linda Sandell)