I modernt språkbruk låter den här frågan som en lektion i sexualupplysning. Orden älska och kärlek har ockuperats av främmande makter. Den kommande söndagen, med temat Vår nästa, ger oss det rätta svaret, om vi vill söka Guds ords sanning.

I evangelietexten från bergspredikan (Matt 5:43–6:4) ger Jesus raka besked. Medan judarna hade lärt att man ska älska sin nästa och hata sin fiende ger han en skärpning: Nej, du ska älska dina fiender. Vad är det för märkvärdigt med att göra gott mot dem som visar oss godhet tillbaka? Varför skulle vi göra det goda för att briljera inför andra?

Ibland hör man någon säga, att hon håller sig till bergspredikans lära. Gör då som Jesus säger: Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig. Vem gör det? Vem är fullkomlig? Inte du, inte jag.

Den insikten bör leda oss att söka hjälp att kunna älska. I episteltexten ger Johannes en viktig startpunkt för det sökandet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder (1 Joh 4:10). Det finns bara en som älskat fullkomligt. Det är Gud själv. Allt vi gör, också i de gärningar som är allra mest fromma, är besmittat av vår onda natur: vår själviskhet, vår självhävdelse. Men Jesus har uppenbarat den sanna kärleken.

Kärleken till våra medmänniskor växer inte fram genom ett program som vi själva skapar. Vi kan inte lära oss älska via terapeuters goda anvisningar. Kärleken kommer från Gud. Genom att betrakta vår Frälsare, hans lydnad och hans lidande kärlek, kan vi lära oss kärlekens väsen. Sedan, i hans gemenskap och ledda av hans ord, kan vi vända våra blickar utåt och med Ordets anvisningar lära oss att älska vår nästa.

O, vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.

(L Sandell)