Hela advent handlar om att bereda väg för Herren som kommer, men särskilt under den tredje söndagen är Johannes Döparen en centralgestalt. Han är den röst som Jesaja talar om (Jes 40:3) och han är den Elia som enligt Malaki ska komma före Herrens dag (Mal 4:5).
I går var det en märkesdag som lutherska kyrkor världen över borde ha uppmärksammat, men som få torde ha noterat. Det var nämligen exakt 500 år sedan Martin Luther bröt med den romersk-katolska kyrkan, då han brände påvens bannbulla tillsammans med andra påvliga skrifter. Läs mera om detta i Bibel och Bekännelse nr 4. Också Luther var en röst som ropade i öknen och så beredde väg för evangelium om Frälsaren. Han bröt ner de hinder som människor hade rest upp för den öppna vägen till himlen.
Johannes Döparen predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Man har ibland förstått hans verksamhet så att han endast kom med lagens skarpa ord mot det yttre syndiga levernet och att hans dop var någon sorts självförbättringens dop. Men orden ”till syndernas förlåtelse” visar något annat. Lagförkunnelsen var ett medel att öppna vägen för det befriande evangeliet. Johannes visade på Guds Lamm, det evigt gällande offret som tar bort världens synder, även deras som kom för att låta döpa sig.
Så är Johannes den röst som enligt Jesaja ska bana väg för alla folk att se Herrens härlighet, Guds frälsning. Redan här finns missionsperspektivet med. Det som Jesus gjorde gäller alla folk. Därför behöver vi också i dag sådana röster som visar på Jesus, mitt i denna tid av oro och mörker. Det är hos honom världen har sitt hopp.
Bered då väg med iver för denna ädla gäst.
Åt varje mänska giver han det som gagnar mest.
Röj marken för hans steg, fyll dalarna, låt alla
de branta bergen falla och bli en jämnad väg.
(V Thilo d y, O Ahlström, psb 5)
