No comments yet

Ljus och mörker

Bibelljus
Shutterstock

Samtidigt som vi firar sexagesima – Ordets söndag – står vi nu också inför den avslutande helgen i julkretsen. Kyndelsmässodagen är en minnesdag som påminner om hur det lilla Jesusbarnet bärs till templet för att uppfylla en av bestämmelserna i Mose lag: att allt förstfött ska lösas med offer. Han ställdes under lagen för att friköpa oss som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt (Gal 4:4).

Denna söndag har ljuset som tema på flera sätt. Själva namnet på söndagen kommer från ljus – det gamla ordet kyndel (jfr candle, kynttilä) – samtidigt som våra texter talar om Jesus som världens ljus. Också sexagesimasöndagen påminner om ljuset: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig (Ps 119:105). Och vi som bor i Norden gläds över att ljuset nu tydligt börjar återvända.

En av texterna, 1 Joh 1:5–7, talar om vandringen i ljuset i kontrast till mörkret. Inget mörker finns i Gud. Den som menar sig ha gemenskap med Gud och samtidigt vandrar i mörkret är en lögnare, säger Johannes. Mörkret är ett uttryck för synd och olycka. När profeten Jesaja 700 år i förväg får skåda ett nyfött barn, som är Fridsfurste och Evig Far, är detta strålande ljus en stark kontrast mot det nattsvarta mörker som då rådde i Galileen (Jes 9). Aposteln Paulus beskriver hur mörkret sänker sig över människornas oförstånd, när de inte ger Gud äran utan dyrkar det skapade i stället för Skaparen (Rom 1).

Till denna mörka värld sände Gud Ljuset i form av sin Son. Han skulle avslöja mörkret och ge oss, som från födelsen är utan Gud och utan hopp, rätt att bli Guds barn och arvingar till det eviga livet.

Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd (1 Joh 1:7).

Här mitt i världens mörka öken
strålar en stjärna härligt klar.
Över all otros moln och töcken
ljuset från Kristus uppgått har,
ljuset som ger oss evigt liv.
Se det, min vän, och där förbliv!
(M Mellberg)