Jesu lärjungar fick lära sig en läxa. Några av dem hade på det höga berget fått se Jesus tillsammans med Mose och Elia. Och Jesus strålade som solen. De skulle ha önskat stanna där för alltid. De var fyllda av kraft och tillförsikt. Men de måste återvända till vardagen. Och då möttes de av problem. En pojke härjades av onda andar som de inte kunde rå på.
Men Jesus kunde. Han har besegrat den ondes starka härsmakt. Trots det har djävulen stor makt att härja här i världen. Och vi står fortfarande ofta handfallna.
Martin Luther har skrivit om det här i reformationspsalmen: ”Nu mörkrets furste vred han vill oss trampa ned. Stor makt och mycken list hans rustning är förvisst.” Vi måste lära oss att erkänna: ”Vår egen kraft är här för svag.” Vi behöver också lära oss var kraften finns: ”Men för oss går till strid och slag vår hjälte, Herrens smorda.”
Nu under fastetiden lyfter texterna upp troskampen. Inkommande söndag bär temat Den kämpande tron. Men vi är inte utlämnade åt oss själva. Förra söndagen såg vi hur Jesus vann seger i frestelserna och de kommande söndagarna fortsätter med att framhålla hans makt också i de stunder när människors krafter sviker. Också när det verkar som mest hopplöst. Vi är lyckliga som har facit: vi vet att Jesus måste lära sig lydnad genom sitt lidande (Hebr 5:8) och att han uppstod som bevis på sin seger. Det är i hans seger som vår seger finns.
Vår egen kamp kan se ut på många sätt. Men den svåraste kampen är inte mot yttre motgångar och fientliga världsmakter. Den allvarligaste kampen är att kämpa mot andarna: frestelser och villfarelser som vill föra oss bort från vår Frälsare. Men med honom har vi påskens seger som kraftkälla: ”I hans seger nu vi äger ljus och frid och salighet.”
O Gud, träd fram med Ordets svärd
mot ondskans makter i vår värld,
som outtröttligt, utan slut
en mångfald läror bjuder ut.
(N Selnecker, J Svedberg)
